I går höll Östergötlands moederater en extrastämma. Den kommitté som ska föreslå kandidater i nästa riksdagsval hade ont om ledamöter och var - vad jag förstår - också väl infekterad av bråk och personkonflikter. Därför valde sig moderaterna en helt ny kommitté med den sansade Anders Senestad från Söderköping till ordförande. Norrköpings moderatklubb var motståndare till nyvalet av kommittén. Men de fick inte med sig några andra. Av referatet på corren.se att döma drar jag närmast slutsatsen att det var Norrköping mot resten. Och att en del av argumenten som användes var riktigt låga personangrepp.
Konfliktnivån är konstant hög inom Norrköpingsmoderaterna. Oförsonliga personstrider tycks vara en integrerad del av partiverksamheten. På mina resor runt i landet träffar jag ofta på Östgötamoderater i förskingringen som vittnar om forna strider, minst lika hätska som de som just nu rullas upp i Folkbladets spalter.Samtidigt har Norrköpingmoderaterna varit en sällsamt lyckosam kuvös för framgångsrika politiker. Anders Borg, Gunnar Axén, Marie Morell och Jörgen Rundgren har fostrats här i stan. Gunilla Carlsson och Sven-Otto Littorin ingår i samma generation och de rörde sig också mycket i Norrköpings ungmoderata liv en gång i tiden.
Kan det rentav finnas ett samband mellan de ständiga konflikterna och mängden politiska karriärer? Helt otroligt är det inte. Men jag vet inte om jag riktigt tycker om vad det sambandet i så fall säger om politikens villkor.