Per Thullberg var generaldirektör på Skolverket under sju år fram till 2010. Han är professor i historia och har även tjänstgjort som rektor vid Södertörns högskola. Han har kort sagt en gedigen bakgrund i utbildningsväsendet. På DN Debatt i går argumenterade Thullberg för ett återförstatligande av grundskolan.
Jag läste artikeln med intresse.
Det som intresserar mig är inte förstatligandekravet i sig. Önskemål om den ena eller andra huvudmannen för den eller denna offentliga verksamheten är legio i samhällsdebatten. Och föga upphetsande. Thullbergs argument för sin sak är emellertid värda att vända och vridas på.
Han skriver: "Vi bör erkänna att, trots ett gott uppsåt, gick inte decentraliseringen av skolan något vidare. I dag är skolan inte likformig, men inte heller likvärdig". Thullbergs röda tråd är att likformighet skapar likvärdighet. Med en likformig stat som huvudman för grundskolan skulle inte längre elevernas bostadsort och/eller bakgrund spela någon roll för deras skolgång. Varje skola skulle vara likvärdig.
Det är lätt att instämma i Thullbergs kritik av hur många kommuner sköter sitt huvudmannaskap för skolan. Skolan blir lätt ett slagträ i den lokala politiken. Brister i uppföljning och i pedagogiskt och ekonomiskt ledarskap är inte ovanliga. Den forne generaldirektören skriver också uppskattande och hoppfullt om regeringens (Jan Björklunds) ihärdiga manövrar för att så att säga återförstatliga skolan i smyg: "Vi har genom de senaste årens reformer fått en allt hårdare reglering. Det gäller nationella prov, kursplaner, betygsystem, lärarbehörighet med mera. Kommunernas frihet och lärarnas - de professionellas - rörelseutrymme har kraftigt beskurits. Trots detta sägs vi ha ett decentraliserat, målstyrt system till skillnad från det gamla regelstyrda".
Per Thullergs slutsats är att det är lika bra att ta det statliga steget fullt ut. Det är en hedervärd kedja av argument som radas upp i hans artikel. Men det går att vända på kuttingen. Är verkligen likformighet synonymt med likvärdighet? Att bli behandlad och bemött på exakt samma sätt - oavsett vem man är och vart man kommer i från - kan faktiskt vara oerhört olikvärdigt.
Jag skulle mycket väl kunna tänka mig ett tydligare statligt grepp om grundskolans resultat, finansiering och uppdrag. Men jag fasar för ett återinförande av nationellt och verklighetsoberoende regler för antal lärare per kvadratmeter och för ett reglemente där tidsåtgången för varje enskilt ämne spikas i detalj av Skolverket.
Enligt Thullberg har decentraliseringen av skolan misslyckats. Han hävdar - utan att underbygga sin tes - att de svenska grundskoleeleverna har "sannolikt aldrig presterat så bra som vid 1990-talets mitt - innan konsekvenserna av decentraliseringsreformerna gav sig till känna". Skolans viktigaste fråga handlar inte om stat eller kommun. Skolans viktigaste och mest centrala möten sker mellan lärare och elever. Det är där värde skapas. Skolverk och kommunförvaltningar må ursäkta. Men det är just i dessa möten som makten och ansvaret bör finnas.