I Folkbladet i måndags svarade en på frågan om varför vi i Sverige inte firar nationaldagen lika mycket som i Norge:
"Det kanske beror på Jantelagen."
Det var ju ett rätt kul svar, tyckte jag, vilket jag nämnde för några i omgivningen. Men ingen verkade förstå vad som var så kul.
Det visar sig att de flesta nog vet ungefär vad som menas med Jantelagen. Men många tycks faktiskt inte veta ursprunget. Det lite roliga i sammanhanget är ju att Jantelagen är skriven på - norska!
Den handlar veterligen inte alls om Sverige. Till det yttre är det en berättelse om en småstad i - Danmark.
Författaren Aksel Sandemose växte upp i Nykobing Mors i Danmark, men hans mamma var norska. I genombrottsromanen skildrar han barndomen och ungdomen i den fiktiva staden Jante.
Att det är den lilla danska staden som är förebilden är det få som ifrågasätter. Jante är alltså inte en person, som någon faktiskt på allvar sa sig vara tvärsäker på i ett samtal med mig häromdagen, utan en stad på Jylland. Sandemose flyttade till Norge och skrev sina böcker på norska. "En flykting korsar sitt spår" kom 1933. Det är i den som Jantelagen finns:
" Du ska inte tro att du är något.
Du ska inte tro att du är lika god som vi.
Du ska inte tro att du är klokare än vi.
Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du ska inte tro att du vet mer än vi.
Du ska inte tro att du är förmer än vi.
Du ska inte tro att du duger till något.
Du ska inte skratta åt oss.
Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.
Du ska inte tro att du kan lära oss något."
Tio budord om underkastelse.
Ibland anförs Jantelagen när man vill driva på för att de rika inte ska behöva betala så mycket skatt, eller så. Det är Jantelagen som stoppar de begåvade från att bli riktigt framgångsrika, menar man.
Det är en smått besynnerlig tolkning. När jag läste boken i ungdomen tänkte jag inte alls så. Jante är ju ett klassamhälle. Sandemoses pappa var smed och mamma hembiträde. Satiren riktas uppåt!
Jantelagen innebär att de som finns längst ner på samhällsskalan inte ska tro att något kan förändras. De som redan har makt och rikedom gör klart för undersåtarna att de inte har en chans, det är innebörden.
De som använder Jante som argument mot strävan efter jämlikhet, vantolkar författaren. När man inte vill säga rakt ut att man är helt emot jämlikhet drar man till med Jante.
Eller talar om den svenska, ibland faktiskt också kallad den kungliga svenska, avundsjukan. Avund finns nog överallt. Men att kräva rimliga löner och någorlunda rättvis beskattning är knappast avund.
Dessutom är det inte sant att vi i Sverige ser med missunnsamhet på framgångsrika entreprenörer. Tvärtom är ju Ingvar Kamprad, och andra, väldigt populära personer.
Självklart är Jante också en berättelse om att inte sticka ut, att hålla sig på mattan. Inskränktheten i småstaden, där alla ska göra som sina föräldrar.
I själva verket är Jante är ett spydigt långfinger mot dem som bestämmer vad det ska bli av oss.
Det var bara det jag ville säga.