Det känns inte rätt i magen
I senaste riksdagsvalet hette det att jag levde i utanförskap, eftersom jag var student och räknades in i statistiken som den borgerliga alliansen använde sig av. Nu när vi åter går in i valrörelse har min livssituation förändrats, jag har turligt nog fått jobb efter avklarad examen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men ärligt talat, så mycket tillskott i plånboken har jobbskatteavdraget inte gett mig. Det beror bland annat på att a-kasseavgiften jag betalar är högre än innan avdragets inträde. Jag betalar också för en privat sjukförsäkring. Det är en olycklig trend som ger ojämlika ekonomiska förutsättningar att tackla en sjukdomssituation. Trenden har pågått under en tid, men det har blivit speciellt angeläget sedan regeringens försämrade sjukförsäkringsregler trädde i kraft. Det gemensamma trygghetssystemet känns inte längre tillräckligt tryggt, så jag måste kompensera privat. Jag gör det frivilligt ska sägas, men det är nödvändigt om jag skulle bli arbetslös eller sjuk. Och jag gör det bland annat med den ökade inkomst jag fått genom jobbskatteavdraget. Jag påstår inte att hela skattelättnaden äts upp av ökade trygghetsutgifter. Tack vare jobbskatteavdraget kan jag också spara mer pengar varje månad. I förhållande till det extra tillskottet är det således relativt lite jag konsumerar mera för. Jag fungerade helt annorlunda som student när studiebidraget utökades. Eftersom inkomsten var så knapp spenderade jag varenda extra krona. Jag tror inte det är unikt för studenter, utan gäller överhuvudtaget för dem som lever på en liten budget varje månad, exempelvis arbetslösa med a-kassa. Samhällsekonomiskt borde det alltså vara lönsamt att fördela mer till grupper som handlar upp sitt tillskott till skillnad från oss som sparar. Principiellt tycker jag naturligtvis att det är helt okej att sänka skatten om utrymme finns och det inte ger försämrad välfärd. Jag tycker liksom de flesta att det är trevligt med pengar. Men jag tycker att det är felmotiverat att sänka skatten som en morot för att fler ska vilja jobba. Jag tror nämligen inte att problem med utanförskap beror på att människor inte vill jobba, utan snarare på brist på jobb och otrygghet om du står utan eller har nedsatt arbetsförmåga. Stora långvariga överskott i finanserna kan motivera skattelättnader, men nu har det skett på bekostnad av tryggheten för den som blir sjuk eller arbetslös. Jobbskatteavdraget har gett mig som jobbar lite extra i plånboken. En del av tillskottet har ätits upp av kostnader som istället har tillkommit. Av det som är kvar, och som jag inte för över till sparkontot, kan jag kan unna mig något extra. Den som haft oturen att bli sjuk eller arbetslös måste istället snåla och dra in på något extra varje månad. Det är inte schysst omfördelningspolitik i mina ögon, det känns inte bra i min mage.