LEDARE: Bryskt väckta ur Castronostalgin

Det är lite komiskt, med alla skruvade formuleringar i medierna när Fidel Castro skall sluta som president. Att mannen är en diktator, och att hans styre slutat i bankrutt är ju bara alltför tydligt. Men hur säger man detta utan att vara alltför brutal mot årtionden av Castronostalgi? I nyhetsförmedlingen har man uppehållit sig vid att Castro varit en färgstark och karismatisk person, en massmötestalare i den stora stilen, en "historisk person" och allt vad det har hetat i radion i Sverige de senaste dagarna. Som politisk gestalt har Fidel Castro mycket stora likheter med Benito Mussolini, Italiens yvige, storordige men också intellektuelle och karismatiske diktator från 1922 till 1943. Han började också som till synes frihetlig socialist, men blev något helt annat, grep makten med en sägenomspunnen revolution, införde snabbt enpartidiktatur och behöll makten med en blandning av sociala reformer, polisstat och propaganda. I efterhand har Mussolini ofta framställts som en löjlig figur, en fånig roll i en operett i en bananrepublik. Men så var det inte på 20- och 30-talen. Mussolini var också en intellektuell politisk ledare, som fick stöd av andra ideologer från både vänster- och högerkant. Det slags människor som från bekväma positioner i kulturliv och universitet under senare årtionden förskönat Kuba, därför att de avskytt de västliga kapitalistiska och demokratiska stormakterna, såg under mellankrigstiden ofta Mussolinis mobilisering av folket och hans totalitära enighet kring revolutionen som något positivt. Diktatorn själv hade dessutom mycket stora likheter med Fidel Castro. De var duktiga på stora bombastiska tal och yviga gester inför stora folkmassor. De kunde konsten att dölja en liten klicks diktatur bakom en fasad av folkmöten och framtvingad likriktning. Det är och förblir en skam för delar av den svenska vänstern att de under långa tider har sett en på så många sätt likartad antidemokratisk polisstatspraktiker och ideolog som något av en ljusgestalt. Att det kunde bli så berodde på att Castro lierade sig med Moskvakommunismen och därmed fick överta alla dess anhängare och medlöpare i Västeuropa. Mussolini däremot var rival till kommunisterna, och genom att efter 18 år liera sig med Adolf Hitler drogs han med denne ner i avgrunden.
I dag är Kuba inte längre det som lockar dem som dras till de mest radikala utmaningarna mot väst och mot demokratin. Kommunismen är död. Liksom på Mussolinis tid är det fascismen, främst i sina nya former i Mellanöstern, som får intellektuella att förhäxas och att urskulda förtryck och våldsdyrkan när dessa finns hos västmakternas fiender. Kuba hör inte heller till de brutalaste diktaturerna - de GULAG-liknande fånglägren i Eritrea är mycket värre och större, underrättelsetjänsterna i Syrien är långt dödligare än Castros polis. Fidel har aldrig varit någon Stalin, lika lite som Mussolini någonsin var en Hitler. Men detta ändrar inte ett tragiskt och upprörande faktum: Socialdemokrater, liberaler och kristdemokrater som vill ha demokrati sitter i fängelse i Kuba. Att Castroromantikerna försvarar detta, medan medierna för det mesta tiger om saken, är verkligen inte komiskt.

Ledare: Bryskt väckta ur Castronostalgin