Widar Jag ägnade en del av gårdagen åt att ögna igenom regeringens förslag till vårändringsbudget. Dokument av det här slaget är - vid sidan av det mer politiserade - fullproppade med kunskaper och upplysningar om hur saker och ting står till i vårt kära fosterland.

I en bilaga hittade jag till exempel ett diagram där det framkom att lite drygt 90 procent av människorna som bor i Sverige är mycket eller ganska nöjda med det liv som de lever. Mycket mer behöver inte sägas kan man tycka.

Att så många är så nöjda med sina liv är ju inte främst (dags)politikens förtjänst. Självklart spelar sådana tunga samhällsinslag som frånvaron av krig, inbördeskrig och naturkatastrofer och närvaron av en generös välfärdsstat viss roll för nöjdheten. Men vi talar inte främst om hårda data som utbildnings- och inkomstnivåer och/eller födelse- och uppväxtland. I grunden beror den personliga nöjdheten/onöjdheten på subjektiva bedömningar av det egna livet. Jag kan vara nöjd med mitt liv medan en medmänniska som betraktar mitt liv kan tycka att "stackars dig som lever ett sådant trist liv". Och vice versa och omvänt och hit och dit i ett otal variabler.

Det är hur som helst mycket glädjande att så många är så pass nöjda med sina liv.

Läsningen av vårändringsbudgetens två propositioner är också en nyttig påminnelse om fördelningspolitikens djupa närvaro i det svenska samhället. Enligt regeringen motsvarar de skattefinansierade välfärdstjänsterna ett anslag på 73 000 kronor per person och år. I verkliga livet fördelas dock välfärdstjänsterna på annat sätt. I lägre inkomstnivåer är anslaget motsvarande 85-94 000 kronor per år medan det i högre inkomstlägen stannar på ungefär 60 000 kronor.

Mot fördelningspolitisk bakgrund är det därför oroande att andelen lågarbetande och lågskattande människor ökar i Sverige. Den fördelningspolitiska bördan behöver delas av många om den ska accepteras; sådan är den väl kända välfärdsstatliga visdomen.

Lite fyrkantigt uttryckt så räcker det inte med att de flesta av oss är hyfsat nöjda med det egna livet. I det svenska kontraktet ingår också att välfärdsstaten behöver vara hyfsat nöjd med hur vi sköter oss och våra bidrag till det allmänna. Så hänger det ihop.