I måndags kväll medverkade jag på en mycket välbesökt debattkväll på Katarina socialdemokratiska förening på Södermalm i Stockholm. När jag stod där i folkvimlet och gjorde mitt bästa för att försvara socialdemokratin mot anfallen från min skäggige S - vänstermotdebattör så kände jag mig verkligen som en del av ett evigt kretslopp.
Vänstern har liksom aldrig kommit över att de kastades ut ur socialdemokratin 1917. I snart 100 år har deras huvudsyssla därför varit - ofta vältaligt, dräpande och roligt - att anklaga Socialdemokraterna för att de inte är ett vänsterparti utan just socialdemokrater. Debatten i måndags kväll ingick i en kedja av debatter av liknande slag där socialdemokrater envetet har stått upp för reformismen, för "ett steg i taget" och för betydelsen av att vinna val.
Mötet som hölls i en vacker församlingssal i anslutning till Katarina kyrka på Högbergsgatan var ganska ovanligt sammansatt för att vara ett politiskt kvällsmöte nuförtiden. Jag var i och för sig långtifrån äldst men jag var också mycket långt i från att vara yngst. Bredden och spredden i publiken gav anledning till en och annan tappad haka. Så som det kan bli ibland när folk från olika verkligheter och kluster strålar samman.
En yngre man höll till exempel på att ramla av stolen när jag berättade att jag aldrig - i vart fall inte i vuxen ålder - vare sig känt mig som, eller känt något behov av att beskriva mig som en person till vänster. Inte till höger heller för den delen. I mina ögon är socialdemokrati en egen konstart som framförallt har växt fram under många och långa regeringsår under 1900-talet. För att försöka smälta ner denna konstart till några få ord så handlar allt i grunden om att sträva efter ett samhälle där alla som kan ska kunna försörja både sig själva och samtidigt försörja fördelningspolitikens resursbehov genom att arbeta.
Denna konstart utövas på olika sätt under olika tider och under skiftande betingelser. Under 1990-talets kris och massarbetslöshet gjorde S på den tiden ett rekorderligt dagsverke för att bokstavligen rädda välfärdsstaten. Hårda besparingar och strukturella reformer - EU, riksbank, skatte- och kapitalmarknader med mera - utfördes tillsammans med borgerliga partier. Och tillväxten och arbetsmarknaden kom igen. I dag är socialdemokratins helt avgörande och strukturella mål att sänka arbetslösheten ner mot EU: s lägsta nivåer. Och då får man laga efter läge. Skatter kan till exempel inte höjas hur som helst för då knäcks tillväxten som är starkt beroende av privat konsumtion.
Socialdemokrati är ett dynamiskt och anpassningsbart begrepp inom den politiska konsten. Det är därför det aldrig känns riktigt hopplöst. Vänstern firar nu däremot snart sin hundraårsdag utan att enda dag ha varit i närheten av att ta ett fullt och helt regeringsansvar.