Göran Greider är chefredaktör på Dalademokraten och socialdemokrat på vänsterkanten. I går skrev Greider en artikel på Aftonbladets debattsida med rubriken "Därför är jag (ännu) inte vänsterpartist". V har "inte blivit tillräckligt verklighetsförankrat", enligt Göran Greider. Det ligger något i det.
Jonas Sjöstedt är en begåvad och trevlig person. Jag vet att han vill något annat med V än att partiet ska fortsätta med att "spela träningsmatcher som vi gjort sedan 1917", som han lät orden falla under ett möte i Söderköping förra hösten. Jag vet att han har ambitioner att V ska kunna bli valbara för i vart fall "femton procent av väljarna", som han uttryckte saken på sin första presskonferens som nyvald partiledare några veckor in i januari 2012.
Hittills i allmänhet och i Visby i går kväll i synnerhet har Jonas Sjöstedt emellertid inte visat särskilt många tendenser att bryta vänsterpartiets snart hundraåriga tradition av träningsmatchande som endast intresserar små delar av valmanskåren.
Vänsterledaren är en god och bra talare. I går visade han prov på en lågmäld agitation av hög klass. Innehållet i talet var trist nog inte lika avancerat.
Det är självklart helt legitimt och respektabelt att vara kritisk mot delar av hur friskolereformen fungerar och/eller mot hur somliga vård- och omsorgsföretag agerar. Kritik av det slaget är inte bara lättförstådd; man kan också anta att kritiken kan vinna gehör hos ganska breda grupper av väljare. Men därifrån är det dock oerhört långt till den grovt överdrivna kritik mot privata företag som sådana som Jonas Sjöstedt levererade från Almedalens talarstol i går kväll. Han hävdade bl a att privata välfärdsföretag är synonymt med underbemanning och utslitna medarbetare. Enligt Sjöstedt skulle ett "vinstförbud" ge så mycket pengar till det allmänna att anställningen av 20 000 medarbetare i skolan och vården skulle kunna finansieras. Sjöstedts utskåpning av all privat välfärdsverksamhet är kort sagt inte seriös.
Vänsterpartiets krav på att "alla vinster ska återinvesteras" är bara en förskönande omskrivning av den ideologiska viljan att totalt förbjuda välfärdsföretag. Företag är nämligen just företag. Företag behöver vinster; framförallt för att kunna investera i och därmed utveckla verksamheten. Vinster behövs också för att finansiera det kapital som ägaren satt in i företaget. Ett förbud mot vinst till ägare är därför ett förbud mot företag. Tiotusentals skolor, vårdcentraler, sjukhus, förskolor, vårdboenden och allt vad det nu kan vara skulle således få stänga med Sjöstedts politik. Vilket knappast är verklighetsförankrat. Särskilt inte med tanke på att de allra flesta av dessa företagsdrivna verksamheter håller hög kvalitet och uppskattas av medborgarna.
Varje parti gör naturligtvis som det själv vill. Det är det som är charmen och själva vitsen med ett flerpartiväsende. I Sverige är det två av de åtta riksdagspartierna som har mycket stort förtroende i väljarkåren. Socialdemokraterna och nu för tiden även moderaterna uppskattas framförallt därför att de oftast uppträder som stabilt verklighetsförankrade och breda samhällspartier. Övriga partier har svårt att frigöra sig från sina smala profiler. Det spelar mindre roll om profilen handlar om klimat, skolor, invandring, kristendom, staten eller landsbygd. Smala partier bor granne med överdrifter och tunnelseende. Så är det bara. Verkligheten är Sjöstedts värsta fiende.
Det lär dröja tills Göran Greider skickar in en medlemsansökan till vänsterpartiet.