Det sägs i media att Marija Banusic, en av målspottarna i Linköping FC, inte blir uttagen till damlandslaget eftersom hon inte accepterar att spela på vilken position som helst. Banusic har visst lite svårt att inordna sig i den kollektivistiska ordning som råder under Pia Sundhages regim.
Och det är förstås lätt att ironisera över att Sundhages kommunistiska ideologi när den konfronteras med den bångstyriga individualism och kreativitet som Banusic står för. Att här möter den skapande kraften hos ett starkt ego Janteföreträdarnas förutbestämda mallar där inget utrymme lämnas för egensinne eller entreprenörsanda.
Man kan höra hur snacket går i ledarrummet när 5-årsplanen diskuteras:
- Vem tror hon att hon är? En ny Zlatan?
- Tänk om alla skulle göra så?
- Visst hon gör mål efter mål. Men det kan väl alla göra, bara de får
chansen?
- Nej, alla kan ju inte göra mål hela tiden. Några måste vakta stolpen
på hörnorna också….
- Ett fotbollslag ska inte ha någon som enbart är anfallare, utan alla
måste vara spelare!
- Medspelare ska det heta!/
Exakt hur det är med den saken vet vi inte. Men det är ett intressant exempel på hur den självklara principen om att ”det är laget, inte jaget” tillämpas. Och hur detta måtto kan ställa till med problem.
Mer att läsa: Hon är inte Juholt.
Det är nämligen så, att lagarbete inom idrott, politik eller företaget alltid riskerar att stagnera. För att slippa förändring försöker därför de etablerade att skydda sig mot konkurrens. Förbjuda utmanare. Reglera fram normer som gör det mer eller mindre omöjligt för andra aktörer att tränga sig på. Ordna subventioner som finansierar verksamheten även om den inte längre fungerar.
Men damlandslaget kan inte göra som företag eller offentliga verksamheter, att reglera bort konkurrenter. De kan inte heller göra som partierna, överleva genom att låta skattebetalarna finansiera verksamheten.
Nej, damlandslaget kan låta bli att krusa unga målhungriga som vägrar låta sig ramas in så länge de vinner sina matcher ändå. De deltar nämligen i en tävling där det inte går att hanka sig fram i skydd av regleringar och subventioner. Här gäller att vinna eller försvinna.
Mer att läsa: Richard Jomshofs undertoner.
Det är också denna iskalla logik som gör att idrotten – liksom musik och restauranger – fungerar rätt bra på att integrera människor från andra kulturer. Antingen kan du göra mål eller inte, du har sångröst eller inte. Du kan göra pizzor som folk vill äta, eller du kan inte.
Enkelt och logiskt skiljer det agnarna från vetet. Så vi får se hur det går. Klarar sig damlandslaget, även om de inte lyckas lirka med unga stjärnor, eller får de se över sina fyrkantiga principer?
Hur det än går misstänker jag att Marija Banusic kommer att fortsätta göra mål.