En föreställning som finns om feminism är att den jobbar för att kvinnor ”ska få det män har”. Men det är långt ifrån önskvärt i många fall. Det är mycket som är problematiskt med den traditionella mansrollen. Benägenheten att ta till våld är den mest förödande. I SCB:s publikation ” På tal om kvinnor och män” står att läsa att av de som dömdes för brott 2012 utgjorde män 87 % vid misshandel, 100 % vid grov kvinnofridskränkning och 99 % vid sexualbrott.
För att så många som möjligt ska fortsätta läsa vill jag redan här klara ut att det inte är människor födda med manligt kön feminismen ifrågasätter. Feminismen kritiserar de normer och strukturer som tidigt uppmuntrar personer av manskön att bejaka sina våldsamma sidor, ger dem våldet som ett rimligt verktyg att lösa konflikter och få ut frustration. Det finns tusen och åter tusen undantag på individnivå men statistiken blottar det generella mönstret. Denna våldskultur kostar samhället enorma summor för sjukvård, förstörd egendom, rättegångskostnader och kriminalvård.
Och det är bara de ekonomiska förlusterna. Det mänskliga lidandet och sättet på vilket hotet om våld begränsar livsutrymmet för framför allt kvinnor går att ana sig till bakom statistiken, att närmare 30 % av kvinnorna 16-24 år ofta väljer en annan väg eller färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott och att över 30 % av kvinnorna 65-70 år känner sig otrygga vid utevistelse sen kväll.
Men även män, som i sitt uttryck krockar med denna Manlighet, kan av enbart den anledningen drabbas av våldet. Helt fredliga företeelser som att älska en annan man, gråta offentligt men inte på en sportarena eller bära nagellack kan vara förenat med livsfara. Gemensamt för exemplen ovan är att de ligger inom den sfär som traditionellt betraktas som feminin. Det i sin tur belyser hur kvinnligt kodade uttryck strukturellt har låg status. Normerna medför många andra negativa konsekvenser för män, bland annat går de miste om tid med sina barn genom att bara ta ut 25 % av föräldraförsäkringen.