Förändringar pågår hela tiden i politiken. Det är inget konstigt med det. Förändring och förnyelse är lika självklara inslag i partiers och staters inre liv som vad förvaltning är. I vissa skeden är politiken rörig och osäker. Som nu till exempel. Det är svårt att säga vad som kommer att utvecklas till det vinnande konceptet; det finns inget någorlunda tryggt att luta sig mot. Går vi nu mot en period av mer utbredd nationalkonservatism där länder som Kina och Ryssland kanske på ett naturligt sätt kan knyta an till tendenser i Storbritannien, till ett osäkert USA och till ett svagare och allt mindre legitimt EU? På den tjattrande klassens marginaler betyder det i så fall att vänster - och högernostalgiker kan få uppleva sig vara i samklang med nutiden. Vilket väl vore ett slags humanitär insats av det uthärdbara slaget; de har inte haft så kul i sina dagar.
Viktigare och allvarligare är att stater, institutioner och företag har att i stort och smått förhålla sig till sådana här dominerande trender och normer. Vi är i grunden fångar i vår egen samtids mönster, regler, umgängesformer och affärskulturer.
Den senaste trenden av global magnitud som vi med några år på nacken har genomlevt kan vi väl för enkelhetens skull kalla för den nyliberala epoken; med frontfigurer som Ronald Reagan, Margaret Thatcher, Michail Gorbatjov, Tony Blair och Deng Xiaoping.
Efterkrigstidens allt stelare strukturer och brist på förnyelse och förändring i ekonomi och i samhällslivets förvaltning lade grunden för en lång liberal era som tog sig väldigt många olika uttryck i olika delar av världen. Kinas kommunistingenjörer frigjorde sig steg för steg från Mao. Ryssland och Östeuropa frigjorde sig från Stalin. USA och UK fick drag i ekonomierna. Precis på sluttampen av den nyliberala eran dök Fredrik Reinfeldt upp hos Moderaterna och förkunnade: ”Förnya er eller dö!”
Reinfeldt och hans medarbetare lyckades mycket bra med svenska mått mätt. De annars eviga regeringsinnehavarna i S tillfogades svåra skador.
Men som sagt. Det var då det. Inget är för evigt. Att ropa ut ”Förnyelse eller döden” är väl lika relevant nu som då. Men varthän och vartåt; det är frågan?
Man kan bara stillsamt bedja om att inget av de stora partierna förirrar sig för långt in i vänster - eller högernostalgiska terränger.