På orter där kriminella personer etablerar sig utbryter epidemier av kriminalitet. Det kan vi se på många ställen i Sverige. När jag växte upp talades det i mina hemtrakter om att kåkfarare köpte hus (mycket billigt) i Tiveden och plötsligt steg brottsligheten med flera hundra procent i de annars fridfulla trakterna. Idag ser vi liknande kriminella utbrott i förorter i Norrköping, Borås, Växjö, Borlänge, Linköping, Uddevalla och nästan överallt där det finns en stad. Kriminella begår kriminella gärningar som bilbränder, stenkastning, hot, rån, misshandel, utpressning, mord och drogförsäljning. Så enkelt är det.
Ur ett annat perspektiv är det naturligtvis inte alls så enkelt. Jag har själv bott och levt en betydande del av mitt liv på och omkring Hasselakollektivets verksamhet för unga kriminella och missbrukare. De som vigt sina liv åt brottslighet och droger är inte annorlunda än andra människor. Vart hjärta har sin saga; så är det. Varje människa bär på sina drömmar, tankar, förhoppningar, minnen, självkänslor och allt vad det nu kan vara. Många av de kriminella är offer och förtryckare i samma person. De flesta är stackars satar som det är lätt att tycka synd om.
Ur ett tredje perspektiv kan vi peka på det senaste decenniets oreglerade invandringspolitik som ökat på grupperna av arbetslösa, bidragsberoende, fattiga och lågutbildade människor. Eller på det senaste dryga halvseklets bostadspolitik som låst in alltfler människor i fattigsegregerade förorter. Eller på några andra bredare och djupare samhällsprocesser som alla på något sätt har samband med att unga kriminella står och slänger sten på brandkår och polis i Klockartorpet i Norrköping.
Alla de här perspektiven är viktiga. Men de bör inte få oss att glömma det enkla. 1. Det gäller att slå till mot kriminella utbrott ute i förorterna med alla demokratiska medel som finns tillgängliga. Den kriminella livsstilen ska inte kunna etableras på en räkmacka. Här finns en stor förbättringspotential. Det är besvärande när i stort sett varje polis låter som en socialarbetare från 1970-talet. 2. Se till att grundskolorna i de värsta förorterna blir de bästa skolorna. Här finns en otroligt stor förbättringspotential. Det är en socialpolitisk skandal att staten sitter med armarna i kors och låter kommunerna driva skolor som är utanförskapsfabriker.