Göteborgspostens ledarsida är nuförtiden en plats där inte minst socialdemokrater med egna tankeförmågor och öppna sinnelag ofta kan finna mycket inspiration. Detta beror till stor del på att ledarsideschefen Alice Teodorescu själv odlar en i Sverige tämligen sällsynt och sammansatt konservativ tradition av passionerat egenansvar och kylig samhällsutveckling. Den socialdemokratiska läsglädjen stimuleras också av att Teodorescu har gett historieprofessorn Lars Trägårdh – nu när han återkommit från USA - en regelbundet återkommande plats som ledarsideskolumnist.
I sin senaste kolumn knyter Lars Trägårdh an till ett idéstråk som både han och Alice Teodorescu gärna återvänder till i olika variationer. Frågan som sysselsätter dem – och som i generationer präglat delar av socialdemokratin – är relationen mellan å ena sidan individens möjligheter att göra klassresor och å andra sidan samhällets ansvar för att skapa stödjande gemenskaper och strukturer.
Lars Trägårdh citerar ur en broschyr från det med socialdemokratin välintegrerade Arbetarnas Bildningsförbund – ABF – som utgavs 1933: ”Det är inte möjligt att först skapa bättre förhållande och sedan bättre människor. Inte heller tvärtom, "utan de tvenne förändringarna måste ske fullständigt samtidigt".
Mer att läsa: Var inte rädd Löfven.
Alice Teodorescu tar i sin senaste ledarartikel utgångspunkt i SVT: s kortserie om den tidigare statsministern Ingvar Carlsson; född 1934: ”Carlsson lät sig inte hållas tillbaka av sin arbetarklassbakgrund utan tog vara på sin begåvning, studerade vidare och skrev sedan in sig i historieböckerna.”
Har då en socialdemokrati med rötterna i 1930-talet något att säga oss i nådens år 2016? Jag tror faktiskt det. Statsminister Stefan Löfven har varit inne och nosat på de här klassiska frågorna om balansen mellan egenansvar och samhällsstöd. Ansträngning först och bidrag sedan har varit Löfvens budskap till unga och friska människor. Det där spåret borde han gnugga på lite hårdare.
Samhällsstödet har ju utvecklats enormt sedan 1930-talet. Att ta ansvar för sina egna klassresor borde vara lättare nu än då. Med dagens befolkningssammansättning torde också de här klassresorna vara minst lika angelägna som på 1930-talet. Folk som blir itutade att de inget kan och förmår för att de är ”offer för strukturell diskriminering” bygger sällan några starka och goda samhällen.