Efter den stormigaste inrikespolitiska veckan på länge så framstår grundproblemet som i blixtbelysning: Inga realistiska majoritetsstyren kan skymtas ens i fjärran.
Alla partier - nuvarande och eventuellt nytillkommande - har mer eller mindre viktiga roller i dramat.
Veckan som gått visar att inte minst Centerpartiet och Liberalerna har en del att fundera på. Till skillnad från traditionella maktpartier, som framförallt Socialdemokraterna men även Moderaterna på senare år, så är C och L lite mjuka i kanten. När det blåser och viner i maktkonkreta frågor så kan de lätt börja vaja och vingla med vinden. Vilket naturligtvis är ett stort problem för Moderaterna. Ta de tre misstroendeförklaringarna mot statsråden Johansson, Ygeman och Moderaterna som exempel.
De fyra borgerliga partierna återinträdde som Alliansen och gick till maktattack mot S med stöd av SD. Med riksdagsmajoriteten som vapen tvingades Stefan Löfven till vissa förändringar. Men när Löfven i sin tur gick till motattack mot de fyra borgerliga och SD genom att vägra sparka Hultqvist så rämnade Alliansen tämligen fort. C och L var mycket snabba med antydningar om att Peter Hultqvist nog kan sitta kvar.
I sakfrågan om Hultqvist är jag enig med Lööf och Björklund. Problemet för C och L är dock att de alls gick med på att rikta misstroende mot försvarsministern. Alla som kan räkna till 349 förstår att det var just samarbetet med SD som gjorde misstroendeförklaringen mot försvarsministern till politisk dynamit: Här högg riksdagens verkliga majoritet direkt mot maktens hjärta. Men när det blev tufft i motvinden så vek sig C och L eftersom de "aldrig" kan tänka sig att regera med stöd från SD: s riksdagsgrupp.
Vilket på ett sätt naturligtvis är glädjande för S och Stefan Löfven: Maktinnehavet är ohotat för ganska lång tid framöver. Detta är självfallet en stor black om foten för Moderaterna.
C och L: s kantmjukhet är emellertid också ett problem för Socialdemokraterna: En regering med S, C och L - som vore bra för det starkt reformberoende Sverige - skulle lätt kunna bli bräcklig när det börjar koka i tuffa maktfrågor. S har nog en hel del att lära av Fredrik Reinfeldts ledarskap i Alliansen. C och L är inte som S och M som kan tvingas till saker och ting om det kniper. Här krävs andra nypor och andra attityder. Vad gjorde Reinfeldt för att bygga förtroende och sammanhållning med de mer ängsliga småpartierna? Där kan S nycklar till en ny och bättre regering finnas.