Politiska partier har olika självbilder. De där bilderna utgör ett slags överjag för partierna. När allt går i sina gängse banor förstärker överjaget och det verkliga partijaget varandra. Socialdemokratins historiska överjag är naturligtvis regeringspartiets; det parti som "har hand om det". Det där överjaget är lite tilltufsat av åren i opposition, av inre strider, av dalande opinionssiffror, av partiledare som den tillträdande Islandsambassadören Håkan Juholt och av tidens föränderliga gång i största allmänhet.
Utan att överdriva riskerna kan man väl ändå säga att (s)jälvbilden kan vara inne i en förändringsprocess på gott och ont. Dels har samregerandet med Miljöpartiet bibringat S-apparaten hälsosamma doser av ödmjukhet; enpartistaten har haft sin tid och nu är det andra tider. Dels - vilket får bokföras på minussidan - tycks den socialdemokratiska självbilden bära allt fler spår av det som tidigare utgjorde Miljöpartiets självbild; att vara bäst inte för att du är störst utan för att du har rätt. Just den självbilden kraschlandade ju med besked när Miljöpartiet mötte Rosenbad.
Det är kort sagt lite oroväckande att höra uppsatta socialdemokrater tala om "vänstervindar" som S ska fånga och om att det är viktigare att "ha rätt" än att "få rätt."
Vid sidan av MP - som nu förhoppningsvis breddar sitt överjag med regerandets erfarenheter och vedermödor - finns ju Vänsterpartiet redan på plats med det slags politiska självbild som mår allra bäst vid ensiffriga röstetal. Den upplysta förtruppen - som ser sanningen och ljuset - kan ju inte vara för stor.
Att uppträda som ett regeringsparti i tiden är det bästa sättet att bli betraktat som ett regeringsparti för framtiden. En vettig självbild för S framöver innehåller förhoppningsvis lämpliga blandningar av ödmjukhet och regeringsiver.
På den borgerliga kanten släpas det också på en hel del självbilder från förr. Moderaternas nya och gamla överjag är inte i harmoni. Det där med "sanning och rätt" står fortfarande högt i kurs. De som framförallt ser M som ett parti som är för allt som S är emot har inte lagt ner vapnen. De nya moderaternas försök att sälja in självbilden "Regeringspartiet" har inte satt sig helt bekvämt i partiet.
Det svåraste självbildsjobbet har nog Sverigedemokraterna. Orkar och vill Jimmie Åkesson ta SD hela vägen från järnrör på gatan till språkrör för en regering?