Jag hade förmånen att få dela gemenskap och Valborgsfirande med ett 80-tal personer på Boka i Grytgöl. Värd var Gösta Johansson och hans vänner, familj och medarbetare runt omkring MHF-gården i Boka. För Gösta och andra på plats var det fyrtiofemte gången i rad som firandet genomfördes med allsång, kaffe med hembakt bröd, lotterier och med brasa, tal och fyrverkerier ute på ängen invid gården.
Jag var inbjuden att tala till våren. Vilket jag också gjorde vid halvtiotiden på kvällen med den mäktiga eldens värme i ryggen.
Jag talade något om vårens särställning bland årstiderna. När vårsol, småfågelsång, tussilago och skira björkar får oss att blicka framåt kan det vara lätt att glömma och förminska de andra årstiderna. För balansens skull slog jag därför ett slag för det beständiga, det som finns kvar när förnyelseruset lagt sig. Hösten när vi samlas för att minnas och ära våra döda, vintern som inleds med Luciafirande och ljusdyrkan och sommaren med sina midsommarlustar. Allt detta bildar ett beständigt pågående skeende som länkar samman generationer med generationer och de ännu ej födda med de nu levande och de nyligen avdöda som någon ännu minns.
Våren är ett kort bloss i jämförelse med det beständiga. Våren är i jämförelse enkel att förhålla sig till. Nästan allt handlar om attityd.
Där på ängen i Boka på Valborgskvällen berättade jag om ett möte jag haft med Rune Haraldsson i Norrköping. Rune fyller 100 år i mitten av juni. Han möter nu sin hundrade vår. Och han gör det med nyfikenhet. Vid dryga 99 års ålder ramlade Rune så illa att han bröt några ben, fick sjukhusvård och därefter en period på korttidsboende.
Rune Haraldsson är en friluftsmänniska med många sporter i ryggsäcken. Orienteringen står i särklass och på 1930-talet började han frilansa som orienteringsskribent i Norrköpings tidningar. Ett uppdrag han upprätthöll intill alldeles nyss. Rune har "aldrig varit sjuk" sa han till mig.
Runes attityd till sjukhusvården och korttidsboendet fascinerade mig. "Där fick jag en ny pusselbit i livet. Jag är tacksam för den erfarenheten", sa Rune Haraldsson till mig. Med en sådan attityd till det som händer i livet är det lätt att komma långt; så är det bara.
Det finns sammanfattningsvis en vurm för förändring och förnyelse så här i vårtider. Inget ont i det. Tvärtom. Men tillvarons fasta strukturer - det beständiga - är det som gör allt det andra möjligt. I mitt tal tog jag tre exempel på beständiga strukturer som ännu formar många av oss:
1. För inte alls så länge sedan hade vi en regering som satt i 44 obrutna år; ett rekord som jag tror är oslagbart inte minst i åtanke på att vad som troligen väntar efter nästa val är något som kanske sitter ett halvår eller två.
2. Kungen som nu suttit längre på sin tror än någon annan svensk kung eller drottning som vi känner till. Det förra rekordet hade Magnus Eriksson - sonson till Magnus Ladulås. Magnus Eriksson föddes på våren 13 16 och redan vid 3 års ålder kung av Norge och Sverige. Inte illa. Han var också under en period kung av Skåne.
Han satt 44 år och 223 dagar på Sveriges tron. 26 april i år gick vår egen kung Carl den XVI Gustav och slog det rekordet. Han har nu suttit 44 år och 227 dagar som kung.
3. Sist men inte minst framhöll jag Gösta Johansson och hans föreningsvänners 45 år som arrangör av vårfirandet ute på Boka i Grytgöl. Denna Valborgsinstitution gör det möjligt för människor att sjunga de gamla fina valserna till dragspel och gitarr, sitta och prata med människor som man inte sett på ett år, på tio år, sedan i går eller kanske aldrig.
En trygg och beständig ram för vårliga förhoppningar om en bra och kanske lite småsprittande framtid.
Leva våren. Snart är det höst.