Debatt Den som är rädd, är inte fri. Det vet alla som skyndat hem från sista bussen med nyckelknippan mellan fingrarna och andan i halsen. Eller som har väntat på en polis som inte kunde komma just dit, just då.

Att känna och uppleva trygghet är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, och därtill ett av statens viktigaste och mest elementära uppdrag i en demokrati. Oavsett kön, ålder, ursprung, sexuell läggning, religion eller politisk tillhörighet ska man kunna röra sig fritt i vårt samhälle utan oro för påhopp eller angrepp av något slag.

Vi har i våra yrkesroller kommit nära polisens arbete och vi vet att det inte är viljan som saknas. De sliter, de vill. Det som saknas däremot är en polismyndighetsorganisation och arbetsstruktur som uppmuntrar till medborgar- och kvartersnära verksamhet.

Statskontoret har utvärderat polisens omorganisation och har nått en liknande slutsats: polisen har inte kommit närmare medborgarna och det förebyggande arbetet har inte vunnit genomslag.

På många håll i landet har konceptet Närpolis avvecklats där fokus låg på förebyggande insatser och lokalområdesnärvaro. Ett strukturerat, genomtänkt upplägg. Närpolisen arbetade nära invånarna och fanns exempelvis bland ungdomar även när det inte hade hänt saker. Idag riskeras polisen att komma in försent då ungdomarnas brottslighet blivit mer komplicerad och fokus förskjuts till att utreda begången kriminalitet istället för att förebygga den. Det är dags att göra om och göra rätt. Menar vi allvar med att polisens främsta uppgift är att förhindra brott, måste även verksamheten vara strukturerad efter detta övergripande mål.

Frihet är också att vara trygg där du bor.