Den uppkomna vakansen på bostadsministerposten kan förhoppningsvis bidra till en stunds eftertanke. Finansminister Magdalena Andersson leder den blocköverskridande arbetsgruppen i bostadsfrågan. Ta den tid som krävs för att ta tillfället till förnyelse som nu kanske öppnat sig. Det finns tämligen stora och breda huvudspår i den omfattande och kritiska bostadsdebatt som pågår i det civila samhället.
Ett flertal kommissioner och utredningar – till exempel Bokriskommittén och Nybyggarkommissionen – har lämnat underbyggda och politiskt avvägda förslag på reformer. Bland reformutredarna och förslagsställarna finns personer som förre statsministern Göran Persson, seniorekonomen Klas Eklund, KTH-professorn Hans Lind och de båda direktörerna och bostadsdebattörerna Lennart Weiss (Veidekke) och Stefan Ränk (Einar Mattsson).
Alla är i stort sett överens om tre saker:
1. Det behövs reformer av de hyresregleringar som styr över ungefär 1 miljon äldre hyreslägenheter i de lite större städerna. För dessa lägenheter finns inga fungerande prismekanismer. Den som en gång kommit över ett kontrakt – låg hyra i bra läge – tenderar att hålla fast i lägenheten vad som än händer. Rörligheten i denna del av bostadsbeståndet är betydligt mindre än för andra hyresrätter och för självägda bostäder.
”Många tycks tro att hyresrätter är en billig och lättillgänglig boendeform för ekonomiskt svaga grupper. I verkliga livet är det helt tvärtom. Hyresrätter är dyrare än ägda bostäder och hyresrätter vänder sig till alla", sa Stefan Ränk till mig när vi träffades i februari i år.
Att en så stor del – uppemot tjugo procent – av bostäderna i Sverige är inlåsta i ett trögrörligt system är faktiskt snudd på samhällsfarligt.
2. Regeringens produktionsstöd om sex miljarder kronor till ”billiga hyreslägenheter” är helt bortslängt. Verkningsfulla produktionsstöd kräver hundratals miljarder i satsning. Och det finns inte på kartan i den riktiga ekonomin av idag. För att stimulera byggande krävs framförallt skatteförändringar och planmonopolsuppbrytningar.
3. För att få till ökad efterfrågan hos de stora grupperna med låga inkomster krävs sådant som bättre bostadsbidrag, förmånliga bosparlån för unga och stopp för Riksbankens jakt på bolån.