Hagberg kräver att organisationer som systematiskt hotar och hatar, hetsar och misshandlar bör förbjudas.
Men debattinlägget vittnar därmed också om det problem som förbudsivrarna har med sitt resonemang.
Som bekant är det redan förbjudet att förstöra andras egendom. Det är också förbjudet att ställa till med bråk och trakassera andra människor.
Därför blir kraven på förbud mot rasistiska organisationer ett slags finfolkets populism till skillnad från det betydligt mer primitivt utformade gläfset om höjda straff för stenkastning mot blåljuspersonal.
Problemet är inte främst straffskalan utan att polisen inte tar gärningsmännen. Såväl bråkande nassar som stenkastande slynglar kan redan med befintlig lagstiftning låsas in.
Och förbudsivrare verkar dessutom besatta av just nazister, istället för att stå upp för vissa tydliga principer som bör råda i ett öppet samhälle.
Exempelvis mötesfriheten. Den stördes av nazister i Almedalen, visst.
Men djurrättsaktivister störde också möten. Och motdemonstrationer tolereras märkligt ofta trots att de stör andras mötesfrid.
Förbudsivrare är relativt försiktiga med att berätta om andra former av organiserade antidemokratiska strävanden också ska omfattas av förbud.
Ska exempelvis Kommunistiska Partiet förbjudas? Eller muslimska fundamentalister? För att inte tala om de mest uthålliga våldbejakande organisationerna vi har, nämligen de militanta supporterklubbarna?
Inte minst de senare är intressanta som test på förbudsivrarnas principfasthet. Om kommunister och islamister kan vi säga, att de har en intressant, väldokumenterad och intellektuell bas för sin militanta förkunnelse. Medan nassar och huliganer är oerhört grunda i sin intellektuella hållning och inte skiljer sig nämnvärt.
Men om vi nu ska dra ett kritstreck, bör inte det dras principfast och hållbart, och inte baserat på tillfällig opinionspanik?