Widar Pensionssparandet är till sin absoluta lejonpart en offentlig angelägenhet i Sverige. Staten ansvarar för att plocka in avgifter och för att reglera utbetalningarna i linje med den ekonomiska utvecklingen i stort. Arbetsmarknadens parter har i sin tur ansvaret för tjänstepensionernas handel och vandel. Det privata sparandet för tillvaron efter det mer aktiva inkomstlivet är kort sagt tämligen underutvecklat i vårt land.

Nyligen har de sex partier som ingår i pensionsarbetsgruppen enats om ett förslag som gradvis höjer såväl lägsta åldern för pensionsuttag som högsta åldern för att arbeta kvar under skydd av lagen om anställningsskydd.

Syftet med dessa reformer är att hålla folk kvar i arbetslivet längre för att på så sätt få in mer avgifter och betala ut färre förmåner.

Jag bedömer att det finns en allmänt utbredd acceptans för dessa reformer. Men omfördelningssystem likt inkomstpensionen är känslig materia. De som betalar mer än vad de får ut behöver känna sig trygga med att staten håller parasiter och friåkare kort; alla som kan ska betala vad de kan.

Mer att läsa: Nu handlar det om chans.

Nackdelen med dagens modell är att den fixerar vid statiska levnadsår. Ingen hänsyn tas till att arbetslivets villkor är väldigt annorlunda. En akademiker som börjar jobba vid 28 års ålder kan åka på en räkmacka medan en kroppsarbetare som börjar jobba vid 20 kan få slita väldigt ont för att orka arbeta till 63 och/eller kunna utnyttja de ekonomiska fördelar som det innebär att arbeta till 69.

Ett alternativ till fixeringen vid levnadsår är att knyta pensionen till antalet arbetsår med inbetalda pensionsavgifter. Anders Jonsson – en erfaren politisk journalist och kommentator i flera stora medieföretag – resonerade nyligen i en krönika i Dalarnas Tidningar om förslaget att 40 (antal år bör automatiskt anpassas till ökade livslängder med mera) års arbete enligt ovan skulle ge full inkomstpension. Vilket betyder att den som börjat jobba vid 20 är ”färdig” vid 60 medan den som startat vid 30 får jobba på till 70 för att få full pension.

Ett sådant upplägg skulle sätta en sund press på att också tidigarelägga arbetslivets start istället för att som nu ensidigt fokusera på arbetslivets slut.

Det förefaller att vara en god tanke för rättvisa och stabilitet.