Det är med förundran jag följt sista tidens drev mot Trump. Han har i demokratisk ordning uppfyllt ett vallöfte när han lät USA hoppa av Parisöverenskommelsen, som de inte ratificerat. I Sverige envisas man med att kalla den ett avtal. Utomlands används mest agreement eller accord. Deltagande länder åtog sig frivilligt utsläppsminskningar. Om de inte uppnår dessa straffas de inte.
Resultatet av överenskommelsen i kombination med allt ovett som östs över Trump, inte minst på Facebook, får mig osökt att tänka på ordspråket "mycket väsen för lite ull sa käringen, klippte grisen". För att nå målsättningen hade man räknat ut att utsläppen av växthusgaser fram till år 2030 behövde minskas med 6000 Gt. De åtaganden som gjordes i Paris omfattade bara 56 Gt – mindre än en procent.
Professor Björn Lomborg är inte klimathotsskeptiker. Han har emellertid den numera allt sällsyntare vanan i sammanhanget att inte argumentera med hörsägner utan med statistik och kända ojusterade data som stöd, vilket gjort honom impopulär hos alarmister. Han har använt IPCC:s egen metod för att beräkna kopplingen mellan utsläppsreduktion och temperatur. Om Obamas Clean Power Plan fullföljs i USA skulle temperatursänkningen år 2100 bli 0,01 grad C. Om man följer Obamas löften om större minskningar skulle det bli 0,03 grader och kosta åtskilligt fler dollar.
Om ländernas löften i Paris hålls och man sedan genomför de utsläppsminskningar man tänkt sig efter 2030 minskar temperaturen år 2100 med 0,17 grader och bromsar eventuell uppvärmning med 4 år. Detta skulle enligt beräkningar från Stanford Energy Forum och Asia Modelling Exercise kosta minst 100 000 000 000 000 dollar per år! Man borde enligt Lomborg i stället satsa på exempelvis forskning om grön energi. Det verkar onekligen vettigare.
För några år sedan kom en beräkning med liknande resultat från Australien, som införde de högsta koldioxidskatterna av alla. Slutsatsen blev att skulle man bekämpa global temperaturhöjning effektivt med skatter skulle man inte ha råd. Om man genomförde det man hade råd med skulle resultatet bli omätbart. Det skulle bli mer än 50 gånger billigare att anpassa sig till en temperaturhöjning, som man inte ens vet om den kommer att inträffa, än att bekämpa den.
Som väntat rörde Trumps beslut om ordentligt i myrstacken. Miljardindustrierna i klimathotens kölvatten reagerar med frustration. Få politiker har anledning att yvas över sina länders insatser i sammanhanget. I Angela Merkels Tyskland har man visserligen installerat så mycket så kallat förnybart för att ersätta kärnkraft att man är självförsörjande när sol och vind bistår optimalt. Men verkningsgraden över tid varierar med drygt 20 procent som max vilket lett till utbyggnad av fossil kraft av hänsyn till industrin. Experimentet med förnybart kostar tyskarna 30 miljarder Euro per år. För de pengarna har de fått instabila elnät, ett av Europas högsta elpris och samma utsläpp som förut.
Parisöverenskommelsen gav Brics-länderna med Kina och Indien i spetsen fria händer att öka utsläppen fram till 2030. Att de och flera ändå klagar är inte konstigt. De ser de gratispengar de förväntat sig ur FN:s klimatfond på 100 miljarder dollar per år krympa rejält. FN gnäller av samma skäl. Deras byråkrater får inte heller 100 miljarder att sätta klorna i. Med tanke på de resultat Lomborg med flera kommit fram till verkar Trumps beslut vara ganska klokt. De kommande stora klimatproblem som bland andra viss tabloidpress, Public Service och diverse kändisar skyller på Trumps beslut, saknar som vanligt vetenskapligt underlag.