Det är självfallet mycket politik i det som politiker sysslar med. Konstigt vore det annars. Att moderatledaren Anna Kinberg Batra i sitt jultal på Skeppsholmen i Stockholm i går krävde rikspolischefens avgång är ett bra exempel på det vi kan kalla för politikpolitik. Till skillnad från till exempel skolpolitik och försvarspolitik - där sakfrågan ofta är en viktig del av diskussionen - så uppehåller sig politikpolitiken enbart vid det politiska. Och det finns många politikpolitiska bottnar i Kinberg Batras avgångskrav. För att bara lista de fem mest uppenbara:
1. Rikspolischefen Dan Eliassons har en gedigen bakgrund som socialdemokratisk tjänsteman i regeringskansliet. 2. Han utsågs till rikspolischef av den socialdemokratiska statsministern Stefan Löfven. 3. Polisminister Anders Ygeman (S) är ett populärt statsråd i medierna. Ur ett moderat perspektiv är det därför önskvärt att bildligt uttryckt "släpa Ygeman i smutsen" genom att tydligt länka honom till den betydligt mindre populäre rikspolischefen och till den pågående "poliskrisen."
Moderaterna har även egna motiv. 4. I delar av partiet finns kritik för att de borgerliga partierna inte fäller minoritetsregeringen med hjälp av SD. Ett avgångskrav mot en S-märkt rikspolischef kan kanske blidka kritikerna något. 5. Moderaternas återgång till den reglerade invandringspolitiken och den tilltuffade attityden mot "utanförskapsförorter" har inte gett Moderaterna några opinionsmässiga lyft. Kanske kan ett avgångskrav av det här slaget dra mer uppmärksamhet till de nya och "tuffa Moderaterna"?
Självfallet finns det också en verklig sakfråga. Polisen förefaller att ha allvarliga problem med sin omorganisering och med sin produktivitet. Det interna missnöjet tycks vara värre än någonsin. Oavsett hur mycket eller litet Dan Eliasson under sina två år som chef har haft möjlighet att påverka eländet så har högste chefen ansvaret när det går illa. När spionen Stig Bergling rymde 1987 fick till exempel både justitieministern och Kriminalvårdens generaldirektör avgå. Så visst klämtar klockan för Dan Eliasson.
Men Anders Ygeman har också politikpolitiska problem. Dels gäller det att få till en avgång som kan beskrivas som en befordran av en utmärkt statstjänsteman som S rekryterat. Den riktigt svåra nöten för Ygeman är dock att hitta en ersättare till den nu politikpolitiskt mycket infekterade posten. Vilken vettig människa tar ett sådant jobb? Polisprofessor Leif GW Persson kanske?