På debattplats i Corren (18 maj) skriver riksdagens första vice talman, den tidigare migrationsministern Tobias Billström (M) ett intressant inlägg om den så kallade ”volymdebatten” inom Moderaterna 2013. Billström fick utstå mycket kritik – inte minst från sin statsminister Fredrik Reinfeldt – när han i intervjuer anförde att ”volymen” invandrare som kommer på en gång har betydelse för integrations kvalitet och kostnader. Att säga något sådant var känsligt då.
Tobias Billströms avsikt är att bredda volymdebatten. Han menar att den dåvarande oppositionsledaren Stefan Löfven (S) också hade ett ansvar för att åsiktskorridoren blev så ängsligt trång och för att en vettig och sansad invandringsdebatt omöjliggjordes. Billström citerar från ett inlägg på Facebook av Löfven i mars 2013: ”Nu har man pekat ut en av samhällets mest utsatta grupper: de människor som söker skydd från krig, terror och förtryck. De gör det med ett avhumaniserande språk, där människor på flykt från krig beskrivs som ’flöden’ och ’volymer’. Det är oanständigt.”
Billström speglar Löfven i mars 2013 mot Löfven i mars 2016 då Löfven – nu statsminister – säger till Expressen: ”Vi måste ha en mottagning som innebär att välfärden fungerar för alla. Vi måste ha samma nivå som alla andra.”
Billström anser att Löfvens angrepp 2013 ”skedde högst medvetet.” Jag håller inte med. (Givetvis kliar det i fingrarna på varje oppositionsledare att strö salt i såren när det uppstår politiska konflikter i regeringspartiet. Men den delen av politiken lämnar jag därhän för dagen.)
Tvärtom så tror jag att bristande medvetenhet är en betydande del av problemet inom socialdemokratin. En uppburen och sansad socialdemokrat skrev till mig att ”kosmopolitiska globalister som till exempel Arenagruppen, Miljöpartiet, och Schyman som ser asylrätten som en universell rättighet tog överhanden över pragmatiker förankrade i nationalstatens principer och Löfven sögs med. När han insåg den felaktiga kursen medgav han att vi har varit naiva.”
Men frågan är vart kompassnålen pekar nu?
Det är för bedrövligt att det ska vara så näst intill omöjligt svårt för Socialdemokraterna att grundligt och medvetet diskutera vart det i hög grad S-byggda nationalstatsprojektet ska ta vägen i den nya tiden.