Nackdelen med att börja som barnstjärna är att karriären är över ungefär där andra människors karriärer börjar ta fart. För snart tjugo år sedan var jag debattledare för en grupp ungdomspolitiker från riksdagspartierna. Jag minns inte vad debatten handlade om men jag minns Gustav Fridolin. Han var 16 år och manligt – pojkigt – språkrör för Miljöpartiets ungdomsförbund Grön Ungdom.
Nu har han hunnit bli 35 år och det har blivit dags att avgå. Miljöpartister är i och för sig ett hit och dithoppande politikersläkte. Partiets stadgar medger bara ett visst antal obrutna år/mandatperioder i samma uppdrag. De gröna yrkespolitikerna behöver därför flytta på sig mellan olika heltidsuppdrag för att inte falla för stadgans bila. Gustav Fridolins avgång har dock sannolikt inte främst med stadgarna att göra. Saken är nog snarare den att Fridolin fått vinkar om att det är dags att tänka på refrängen. MP klarade sig med nöd och näppe kvar i riksdagen i valet i början av september. Debutåren i regeringsställning – i sällskap med betongnära socialdemokrater och i samverkan med ett aggressivt vänsterparti - har dragit iväg Miljöpartiet långt vänsterut där det inte bor många väljare. Gustav Fridolin personifierar vänsterlutningen mer än någon annan i partitoppen.
Till vänster om S är det mest en öken. Vilket V: s dåliga val illustrerar. Partiet höjde sig med ynka tre procentenheter sedan valet 2014 trots det på papperet mycket gynnsamma läget. Gudrun Schymans FI förlorade mer än vad Sjöstedt och V vann. Miljöpartiet tappade mängder av ungdomsväljare. Även S tappade några procentenheter i jämförelse med 2014. Vänstern borde ha gjort ett kanonval givet dessa förutsättningar. Men så blev det inte.
Ska MP överleva behövs ett positionsbyte in mot mitten. Då behövs ett språkrörsbyte redan nu till våren.
Gustav Fridolin kommer att landa mjukt någonstans i den statliga mossan. Eller så vänder han blad helt och fullt. Att kapaciteten finns tvekar jag inte ett ögonblick på. Riktig politik – det vill säga i ansvarsställning – är ett hårdfört och utvecklande utbildningspass som Fridolin nu har i ryggsäcken. Adjö till partipolitiken är inte ett adjö till livet. Kanske rentav tvärtom.