Statsminister Stefan Löfven får många råd och tips så här i början av ännu en mellanvalssäsong. Aftonbladets ledarsida önskar sig mer "konfrontation", Expressens ledarsida håller Löfven för att vara "idélös" och på DN: s ledarsida ses statsministern rentav som "svag och apatisk." Önskan om mer aktivism i politiken går i varierande grader och färgskalor som en sammanbindande tråd genom kommentarerna från de flesta ledarsidor och krönikörer så här ett par dagar efter att Löfven läst upp sin tredje regeringsförklaring.
Visst finns det allvarliga problem och tillkortakommanden i Sverige och visst finns det än mer allvarliga problem i världen i stort som angår och berör Sverige. Jag kan dock inte se att något av de stora och tunga problemen som riskerar att gradvis normaliseras i Sverige har någon åtgärdspotential att vinna i ökad aktivism från politikens sida. I dagens upplysta och genomlysta samhälle är det heller ytterst få människor som lever i tron att politiker kan vifta med ett trollspö i en regeringsförklaring och vips fixa till "personalbristen inom sjukvården"; för att citera Aftonbladets ledarsidas önskelista.
Mer att läsa: Stefan Löfvens fem bästa.
Aktivism är oftast ett elände i politiska sammanhang. Se bara hur tokigt och "farsartat" - som DN träffande benämnde saken i går - det har blivit med hela den här vinsttak - och övervinstsaken som regeringen håller på med. Det som startade som en eftergift åt vänsteraktivismen i V fortsätter nu som ett lika misslyckat projekt för att uppvigla Moderaterna till högeraktivism.
Mer att läsa: Be inte om ursäkt.
Förhoppningsvis återgår Löfven till den reformistiska ansats han hade i regeringsförklaringen: 1. Skattepengar ska användas till det som de avsedda för. 2. Kvalitet och välfärd ska prägla välfärden.
Invandringspolitisk aktivism har regeringen redan hunnit bränna sig på. I båda riktningarna dessutom. Vare sig "inga murar i Europa - politiken" eller idiotstoppet i november var några förtroendeskapande höjdare hos vanligt folk. En reformistisk reglerad lunk hade självfallet varit att föredra.
Aktivistlängtan är kort sagt en stark utanförskapsmarkör och verklighetsfrånvändhetssignal i svenska politiska sammanhang. Socialdemokratin bör låta ledarsidorna hålla på med sådant i ensamt majestät.