I mer upphetsade delar av landets debattkorridorer ges ibland bilden av ett Sverige som ett närmast stängt land där asylrätten har undergrävts å det grövsta. Verkligheterna talar som oftast ett helt annat språk än de tungomål som gäller för extremt upphetsade personer.
Under årets första fem månader har lite drygt 13 000 människor sökt asyl i Sverige. Under samma period har något fler än 14 000 uppehållstillstånd beviljats till asylsökare medan 5500 personer har fått arbetstillstånd i Sverige. Migrationsverkets handläggningstid för de beviljade uppehållstillstånden ligger i spannet 270 – 300 dagar.
Inflödet indikerar volymer som är avsevärt högre än 1980-talets standardsiffror, ungefär i partiet med de flesta åren på 1990 talet och avsevärt lägre än vad som varit kutym under de senaste 12, 13 åren.
Det är angeläget för Sverige att invandringspolitiken hålls i den herrans tukt och förmaning som råder nu. De lagändringar som riksdagen kommer att anta på tisdag i nästa vecka ger staten bättre instrument och verktyg för att sköta det viktiga häradet på ett klokt sätt.
Förändringarna ska gälla under i första hand tre år. Förmodligen räcker det inte med tre år för att få saker och ting att fungera mer balanserat och värdigt än vad som sker idag. Den omfattande arbetslösheten bland stora grupper av lågutbildade vuxna som nu finns i landet är sannolikt det enskilt största samhällsproblemet. På systemnivå känner jag också en stor oro för att statens politiker inte ska klara av att ge en vettig struktur åt de grundskolor som tar emot flest antal nyanlända barn och ungdomar. Den övergripande bilden som förmedlas i Skolverkets statistik är att i stort sett inget händer. Lågpresterande skolor i – men även utanför – utanförskapsområden fortsätter att lämna från sig lågutbildade årskullar år efter år.
Allvarliga samhällsproblem riskerar därmed att privatiseras och läggas på skyddslösa barn – och ungdomars axlar medan staten flyr från sitt kollektiva ansvar att tillhandahålla bra skolor åt i vart fall alla med skolplikt.
Dessa privatiseringar är av det mer livsfarliga slaget. Det allmänna liksom vänder ryggen åt barnen och ungdomarna i de här skolorna när de i praktiken sätter skolägarnas rätt att driva undermåliga skolor före barnens rätt till bästa tänkbara utbildningskvalitet.
Om inflödet av framförallt lågutbildade invandrare hålls på balanserade nivåer under till att börja med tre plus tre år så kan en regering som sätter manken till ha chansen att hinna ikapp när det gäller arbete och utbildning. Utan att Sverige på något vis stängs.