Mycket talar för att Stefan Löfven är på väg att växa in i statsministerrollens stabila mittenfåra. Anhopningen av kärva, svåra, farliga och kritiska frågor som Löfven har att hantera tycks passa honom väl. Han har liksom fått anledning att ruska av sig en massa joll från vänster som hans rådgivarkrets tidigare prackat på honom.
Nu känns det mer som att han är sig själv: En bildad humanist från den konkurrensutsatta världen som vet hur snacket går när folk är som folk är som mest.
Läs gärna: Ett halmstrå för Löfven.
Självklart har hans partipolitiska oerfarenhet legat honom i fatet. Nu när han tagit sig igenom den värsta sortens eklut som skulle kunnat knäcka den mest erfarne - miniminoritetsregering med Miljöpartiet, budgeten nedröstad i riksdagen, sprucken decemberöverenskommelse, asylinvandringskollaps och våldsamma terrordåd i Sveriges närhet - så kommer han säkerligen bitvis ut som en annan människa än den han var när han på allvar steg in den politiska statsmaskinen hösten 2014. Ingen levande varelse går obemärkt igenom något sådant. För Stefan Löfvens del förefaller eklutsresan ha varit danande och stabiliserande. Att han inte var och inte är en politruk kan under de kommande åren vändas till en fördel för honom.
Läs gärna: Vänsterdiket inget för Löfven.
24 november förra året var en viktig vändpunkt för Stefan Löfven. Den dagens pressträff förtjänar mer än att bli hågkommen som den dagen då Åsa Romson föll i gråt över den politik hon precis gått med på att genomföra. Det viktigaste som skedde där och då var att Löfven kastade den politiska ängsligheten över bord och blev statsminister. Politiken totalvändes eftersom det krävdes en totalvändning. Det var ett besvärligt vägval. Löfven har i flera plågsamma intervjuer - i vart fall har det känts plågsamt att se på - har han fått äta upp tidigare överdrifter och dumheter om fascism och rasism och en del annat änglakörssjungande som kommit i retur.
Nu är också det avklarat.
Häromkvällen såg jag Löfven i Aktuellt. Han kommenterade det fruktansvärda terrordådet i Bryssel på ett säkert och förtroendeingivande sätt. Precis som en bra statsminister ska kunna göra. Och då krävs det en personlighet som blommar ut då svåra, farliga och tunga frågor ska tas om hand.
Stefan Löfven kan vara på väg att hitta hem.