Facebook hjälper oss att minnas

Krönika Jag gillar såna där ”minnen” på Facebook. Ni vet de där “Den här dagen” som poppar upp, så får man se vad man statusuppdaterade just den här dagen, typ varje år tillbaka till 2009.

Det är kul att bli påmind om olika stadier i livet, hur det förändras, och att se detsamma från sina vänner. Just den här tiden handlar det jobbmässigt mest om våndan med att rätta, bedöma och sätta betyg. Det handlar märkligt lite om andra julbestyr, men det brukar ju inte finnas tid till dem förrän julavslutningen är över, typ tre dagar innan julafton. Eftersom absolut inget är förberett ännu, i år heller, lär det bli samma sak.

Man kan lätt bli stressad av andra, mer lyckade, människors statusuppdateringar, särskilt så här års. Det bakas, glöggminglas, och shoppas fantastiska och genomtänkta julklappar. Eller ‘Christmas gifts’ som det tydligen heter nuförtiden. Nåja, jag har både bakat och glöggminglat i år, men ibland blir man till och med stressad av sina egna uppdateringar. Förra året var ett sämre år gällande bakning och jag blev skitstressad när det dök upp en bild runt Lucia på några lussebullar jag tydligen lyckats få till året innan. Hur hade jag hunnit det då liksom?

Dagar då livet känns grått och trist kan det vara ganska skönt att se att jag minsann hade jättekul just den här dagen förra året, eller tvärtom, att livet ter sig så mycket lättare nu än samma dag för fem-sex år sen. Då handlade det ganska ofta om tonårstjafs och pluggande av spanska verb i preteritum med yngsta sonen halv tolv på kvällen. Skönt att det är över!

En av de roligaste uppdateringarna dök upp under hösten, från 2011. Den löd: “Jag öppnar påsen med sonens nya jacka, inhandlad på nätet, mycket försiktigt för att kunna lägga ner den förra, reklamerade jackan som gick sönder på tre ställen direkt. Packar ner den enligt konstens alla regler, tejpar ihop paketet och lägger det i hallen. Meddelar sonen vad jag gjort. I nästa stund kommer han ut i köket för att upprört visa att den nya jackan har exakt samma fel som den gamla! Då visar det sig att han slitit upp mitt omsorgsfullt förpackade paket eftersom han inte fattat vad jag nyss sagt åt honom…” Skrattar gott nu, inte lika mycket då.

Vintern 2010 var tydligen mycket kall, läser en uppdatering om att vi hade samma temperatur inne som ute, fast med plus- respektive minustecken framför, vilket gjorde en skillnad på femtio grader. Sjukt mycket snö var det också, känns avlägset idag. Blir också påmind om ett märkligt mysterium, där olika svarta koftor hade svårt att hitta till sina rättmätiga ägare. Det mesta av det är fortfarande olöst, kan jag tillägga. Snart är det nytt år och tid för nya minnen att skapas. Förhoppningsvis kan jag se tillbaka på dem om några år, både med glädje och lättnad över att livet går vidare och att det mesta löser sig till det bästa.

 
 

Nyheter från Söderköping