På fredagen annonserade Folkhälsoministern Gabriel Wikström (s) i en artikel på DN Debatt tillsättningen av en ny utredning av svenskarnas sexualvanor. Vad, skulle man kunna fråga, har myndigheterna för intresse av att veta hur, hur ofta och med vem medborgarna väljer att ha sex med?
På sätt och vis är det en befogad fråga. Sexuella relationer är fortfarande bland det mest intima människor kan dela med varandra, och det är också ett av de områden som i någon mån fortfarande är tabubelagt; i en tid när man delar nästan allt med sin omvärld, tiger man fortfarande om just det.
Samtidigt är sex aldrig bara en privatsak eller någonting som uppstår ur tomma intet. Sex har med samhället att göra, och det bidrar definitivt till att forma vår bild av världen.
För inte särskilt längesedan beskrevs homosexualitet som en sjukdom, och fram till 1944 var det fortfarande en straffbar handling. Så är det inte längre, och faktum att synen på vad som är normala och socialt accepterade uttryck för sexualitet alltid har varit i förändring; man skulle nästan kunna säga att det inte finns någonting som är naturligt med sex, det är helt och hållet en konstruktion av vårt samhälle.
För att vården, sexualundervisningen och lagstiftningen ska kunna följa med vår tids syn på sexualitet är det helt enkelt nödvändigt att närma sig den – och om man inte undersöker den i detalj, och sätter siffror på den, är risken stor att man utgår ifrån moraliserande och föråldrade stereotyper.
Det är särskilt viktigt i en tid där sexualiteten i allt högre grad har kommit att bli politiserad. Den senaste tidens debatt har fört med sig en ökad medvetenhet om sexuella rättigheter och sexuellt våld – men för att ta tillvara på den medvetenheten räcker det inte att i all välvilja reagera starkt på larmrapporterna och nyhetsrubrikerna.
Det krävs fakta, det krävs hårda siffror och det krävs ett vetenskapligt förhållningssätt. Därför är det viktigt att myndigheterna vet vad som pågår i sängkamrarna i vårt land.