Så ska invandringsgnället tas!

Ulf Kristersson är socialborgarråd för moderaterna i Stockholm. Förut har han varit mest känd för att ha förlorat mot Fredrik Reinfeldt i en omröstning om ordförandeposten i Muf i början på 90-talet. När Reinfeldt väl blev statsminister bröt han isen mellan honom och Kristersson och utsåg Ulf till ordförande i partiets integrationspolitiska arbetsgrupp.

I fredags talade Ulf Kristersson på moderaternas framtidskonvent i Sollentuna. Jag satt på pressläktaren och lyssnade. Instinktivt ogillar jag en del av de förslag som Ulfs arbetsgrupp presenterade. Det s k ”Svenskkontraktet” går för långt och moderatgruppens förslag om att staten enväldigt ska bestämma var en asylsökande ska bo har jag mycket svårt för. Dessa förslag rimmar också mycket illa med andemeningen i det fantastiska tal som Ulf Kristersson höll på konventet. Sällan har jag hört ett så bra tal om invandrarens och främlingens villkor. Det var klockrent. Jag förstår att socialdemokraternas Luciano Astudillo har uttryckt sympati med många av tankegångarna. Ulf K. ägnar sig inte åt någon billig och enkel partipropaganda. För att Folkbladets läsare själva ska få en chans att bedöma publicerar jag nedan ett långt utdrag från Kristerssons tal i Sollentuna i fredags. Säg emot mig den om kan och vill; ett sådant här tal vore en lisa för själen att få höra från en socialdemokrat. Så här ska den främlingsfientliga gnällbänken tas! 

”Låt oss inte romantisera. Det har aldrig varit lätt att utvandra. Och det är nog ännu svårare att invandra. Att bryta upp från det kända för att inlemmas i det nya är svårt för alla, och överallt på jorden. Politik, ekonomi och kultur kan göra det svåra lite lättare. Eller tvärtom, ännu svårare. Att utvandra och invandra kan vara på liv och död. Vara rätt, men inte lätt.

I Kahled Hosseinis makalösa roman ”Flyga drake” beskriver huvudpersonen Amir sin och sin pappas flykt från Afghanistan:

”För mig” - säger Amir – ”var Amerika en plats där jag kunde begrava mina minnen. För Baba en plats där han sörjde sina.
- Vi kanske skulle flytta tillbaka till Peshawar, sa jag. Du hade det bättre där, Baba.
- (Men, säger Pappa) Det var inte för min skull som vi flyttade hit.”

Det gemensamma uppdraget för det nya hemlandet och de gamla föräldrarna måste vara att barnen får det bättre. Men vi har duckat för denna krävande uppgift och nöjt oss med ytliga hyllningar till alla spännande kulturer som vi får möta – i stadsdelar som vi sällan besöker. Artiga fraser om hur klokt och lönsamt det egentligen är med invandring, och hur exotiskt det är med ny mat och musik. Vi har trivialiserat det svåra, istället för att erkänna att med allt det lockande följer problem som ett invandrarland måste våga se i vitögat.

Jag tror vi skäms över fel misslyckanden i Sverige. Att alla inte kommer till sin rätt här – och att många måste börja om från början. Vi har hört historierna om alla hjärnkirurger som kör taxi. Och de finns säkert. Men de flesta som kommer hit kan och vill inte operera. De kan däremot en massa andra saker som Sverige också verkligen behöver.

***

Svensk migrations- och integrationspolitik har misslyckats. Flyktingmottagningen, introduktionen till Sverige och Svenska-för-invandrare fungerar så illa att det i genomsnitt tar sju år att få ett arbete i Sverige. För kvinnor mer än tio år. Många kommer aldrig in på svensk arbetsmarknad utan blir år efter år beroende av bidrag. Och av den man i familjen som ofta kom först.

Förra året gick 65.000 personer på SFI i Sverige. 20.000 avbröt utan godkänt betyg i någon enda kurs. I OECD:s statistik ligger Sverige sist i tabellen över jämförbara länders förmåga att sätta utomeuropeiska invandrare i arbete. Hur är detta möjligt?

I en rapport som riksdagens utredningstjänst har gjort, framträder resultaten i sin statistiska nakenhet: Etthundrafem svenska stadsdelar har en förvärvsfrekvens som är lägre än 50 procent. En majoritet av dem som kan jobba, arbetar alltså inte. I delar av Skåne, Göteborg och här i Mälardalen jobbar förre än var tredje. På Rosengård i Malmö bara var sjätte. I Bergsjön och Angered i Göteborg har nära 6 av 10 socialbidrag. Ett sådant slöseri!

Men bidragsberoende handlar inte främst om pengar. Som Socialstyrelsens årsrapport visar ärver barn inte bara sina föräldrars ibland mycket små materiella tillgångar. Värre är att även arbetslöshet och bidragsberoende ärvs i generationer.

Vi har alla vant oss vid att tala om andra generationens invandrare - och socialtjänsten pratar om andra generationens missbrukare. Kriminalvården om andra generationens brottslingar. På indiska och albanska barnhem har jag själv sett hur det går för andra generationens barnhemsbarn. Och i jobbet som socialborgarråd har jag lärt mig att Stockholm har andra – och tredje – generationens socialbidragsmottagare.

Det sociala arvets generationseffekter är katastrofala. De sviker fundamentala svenska värderingar om social rörlighet: Att det för oss spelar större roll vart du är på väg, än var du kommer ifrån. Och det göder de politiska krafter, som tror att Sverige mår bäst av att helt slippa mötet med det utländska.

Som min gode vän Anders Borg har räknat ut, ger bidragssystemen usla ekonomiska incitament för arbete. 90-procentiga marginaleffekter, när såväl infödda som invandrare går från bidrag till arbete. Allra värst är den oslagbara kombinationen av bidrag och svarta inkomster.

Tillbaka till Amir, från Afghanistan:

”Samma dag som Baba fick jobb åkte vi till vår socialassistent i San Jose, mrs Dobbins. Baba lade bunten med matkuponger på henne skrivbord. Tack men jag vill inte ha. Jag jobba alltid. I Afghanistan jobba, i Amerika jobba. Tack så mycket mrs Dobbins, men jag inte tycka om gratis pengar. Baba steg ut från socialkontoret som en man som blivit botad från cancer.”

Även i Sverige borde fler barn se sina föräldrar gå till jobbet på morgonen - och se dem komma hem på kvällen, med egna inkomster.

***

Tanken på EBO - principen om eget boende - var inte fel. Även flyktingar är vuxna människor, kapabla till eget ansvar. Samma rätt att bo var man vill skulle gälla alla. Det blev precis tvärtom. Utanförskap och koncentration av arbetslöshet, trångboddhet och barn som får en dålig start i Sverige, är det höga priset för den politiken.

Viljan att bo bland släktingar och landsmän är naturlig och bra. Den gällde också de svenskar som emigrerade till Minnesota och Chicago. Det är inte bara tryggt, det kan också skapa goda förutsättningar för affärer, företagande och anställningar. Men en nyanländ flykting, utan arbete och i behov av bidrag, ska inte främst bara bo där släkt och vänner bor, utan också där utbildning och arbete finns. Det finns ingen rättighet att vara bostadslös eller arbetslös bidragsmottagare i en viss del av Sverige.

Vi bör alltså kräva en hel del av dem som kommer hit. Men minst lika mycket av oss själva. Det råder ett överdrivet krav på ”svenskhet” i arbetslivet, som gör att kvalificerade, talangfulla människor får en sämre chans här än i andra länder. Vi har en dålig vana att betrakta jobbet som ett andra vardagsrum, där vi pyntar och inhägnar och inte alls vill ha främlingar nära oss. Och det finns en problematisk rädsla för begriplig - men bruten – svenska som gör att många arbetsplatser lider av internationell syrebrist. Kanske inte genom avsiktlig diskriminering, men det skapar ändå dåliga förebilder för unga invandrare med höga ambitioner.
Det är som popstjärnan Marit Bergman påpekar i en DN-intervju:

”Många tycker att det är pinsamt att bryta på svenska när man sjunger på engelska. Gud vad pinsamt för dem, de bryter! Åk till New York, inte en jävel kan prata engelska. Och det är ingen som bryr sig!”

***

Carl Bildt påpekade, när han kritiserades av något ljushuvud för att resa för mycket utomlands, att han nu råkar vara utrikesminister och att en icke oansenlig del av utrikespolitiken faktiskt bedrivs utomlands. Lite så är det också med migrations- och integrationsfrågorna. De är internationella. Och det finns lärdomar att hämta.

Eller ta Kanada, med en folkmängd på 33 miljoner. På tio år ökade Kanadas arbetskraft med 1.4 miljoner människor, mest för att en miljon invandrare kom till landet. Sedan 30 år jobbar staten tillsammans med privatpersoner och frivilligorganisationer i Private Sponsorship of Refugees. Frivilliga krafter tar på sig ansvaret för mottagande och integration. Allt från att fysiskt möta flyktingen vid gränsen, till att hjälpa till med bostad, skola och kontakter för arbete. Staten mäter sedan organisationernas förmåga att hjälpa flyktingar in i det kanadensiska samhället.

Värderingar är ett svårt ämne, som ska hanteras med varsamhet och ödmjukhet - både egna och andras. Vi har värderingar, kodifierade till svensk lag, som därmed blir svartvita, digitala. Bara att rätta sig efter. De handlar om rättigheter och skyldigheter som man har i Sverige, vare sig man gillar dem eller inte. Som står över tycke och smak, familj, släkt, grupp och klan. Här finns faktiskt inget utrymme för någon konflikt mellan respekt för svensk lag, och förståelse för andra kulturer och traditioner. För en del framstår kanske lagar som förbjuder barnaga, men nästan påbjuder pappaledighet, snarare som hot än som löften. Men i Sverige gäller svenska lagar. Det är varken lättare eller svårare än så.

Ungefär så bör också våra modesta villkor se ut, med det viktiga tillägget: ”Därutöver vill vi att du lever ditt eget liv efter eget huvud och egna ideal.” Sverige är öppet. Men står man inte ut med en rätt långt driven, och historiskt förankrad, individualism, med ovanligt mycket jämlikhet och jämställdhet och med lagar som ger även barn och kvinnor rättigheter över familjens och släktens huvud - ja då kanske inte Sverige ska vara målet med resan.”