Efter tre avslag på sin asylansökan från Migrationsverket har Arif Moradi lämnats åt sitt eget öde. I Sverige. Att åka tillbaka till Afghanistan, dit han är utvisad till, är nämligen omöjligt då Sverige just nu inte skickar tillbaka personer med Arifs bakgrund till det landet.
– Jag har hamnat i moment 22, säger han.
Om fyra år kan han påbörja en ny ansökan. Till dess? Ja, tills dess ska han...få tiden att gå. Sverige som stat har tagit sin hand från honom; han får varken jobba, gå i skolan, bostad eller ekonomiskt bistånd.
– Jag bor hos vänner, jag flyttar runt lite, säger han.
18-åringen har bott i Sverige i två år nu. Han har nästan gått klart grundskolan och vill inget hellre än att utbilda sig och börja jobba.
– Jag kunde ha gått i gymnasiet och utbildat mig och jobbat om några år! Vi är tusentals ungdomar som vill betala tillbaka, bidra. Inte vara en kostnad för samhället, säger han.
Läs mer: Rektor: "Det är som ett asyllotteri".
Just nu blir det dock ingenting med något. Men han är en riktig kämpe och har lärt sig språket väldigt bra och säger sig vara en förebild för de andra afghanska flyktingbarnen i Söderköping, Gusum och Valdemarsvik.
– De blir glada när de ser mig och då vill jag kämpa ännu mer, säger han.
Han målar upp en dyster bild bland ungdomarna. 20 procent har fått uppehållstillstånd, men bland de 80 procent som fortfarande väntar på beslut från Migrationsverket sprider oro, rädsla och en uppgivenhet ut sig. Med den nya lagen, och åldersuppskrivningarna, vet de att det är svårt att få stanna i Sverige.
– Det är omänskligt! Tyvärr finns det många som inte orkar med det här. Jag har själv försökt ta mitt liv två gånger, säger han och fortsätter:
– I fredags förra veckan gick alla hem från skolan. Många är rädda. Killarna tröstade varandra. I onsdags var det en ceremoni i kyrkan, vi fick hjärtan i händerna. Då fick många tillbaka hoppet. I torsdags var de tillbaka i skolan, säger Arif.
Han beskriver hur de flytt från ett osäkert land med brist på mänskliga rättigheter. I Sverige finns säkerheten, men just nu saknar han rättigheter totalt.
– Jag kom hit för att kunna leva ett liv som en vanlig människa. Jag är glad för säkerheten, här kan jag leva och andas. Men oron är stor.
På grund av det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan har Arif Moradi fått en chans att få sitt ärende bedömt en gång till, om två månader.
– Jag vågar inte hoppas, men det är bättre än att vänta fyra år, säger han.
Så här skriver de afghanska ungdomarna i ett brev, till de som vill lyssna på dem:
Vi mår inte bra
Alla känner sig diskriminerad när vi jämföra oss med andra nationalitet (flyktingar med andra bakgrund). Det känns att vi blir behandlade olika beroende på vilken nationalitet man tillhör. Det känns att vi har hamnat i land igen där det finns osynliga villkoren som prioriteras före mänskliga rättigheter.
Alla tycker att deras tid och liv inte har samma värda som alla andra i samhället. Tex. nästan alla ensamkommande barn har bott i Sverige ca ett och ett halvt år och två år, och ingen bryr sig om tid men när någon kommer fem minuter för sent till en lektion så kommer förseningen antecknas men vi har väntat så länge och har inte fått någon hopp eller särskild hjälp för att man blir lite motiverad att fortsätta och kämpa vidare.
Alla är oroade över att många snart fyller 18 vilket betyder att man förlorar sina rättigheter. Risken att utvisas till landet man har flytt från blir väldigt stort.
Varför är så att Migrationsverket bestämmer över vår ålder utan någon medicinsk bedömning eller på ett vetenskapligt sätt? Det finns tydliga exempel på detta. Det finns unga bland våra kompisar som har behandlat på så sätt. När vi visar våra id-handlingar så väldigt ofta räknas det som en pappersbit utan värde.
Vad är meningen med att just vi afghanska ungdomar måste vänta länge för att vår process komma igång?
Om vi alla kommer till skolan varje dag, känns att alla (gode män, lärare och myndigheter) tycker att vi mår bra för att vi kan klara att komma till skolan men egentligen är det inte så. Vi tycker att vår tystnad visar att vi är nöjd med det som görs med oss.