Bloggare, twittrare, frilansskribent, föreläsare, samhällsdebattör är några av många etiketter vi kan sätta på Amra Bajric, 27.
Hon har kommit långt efter skrivardebuten på Folkbladets Ung-redaktion för tio år sedan.
– Det var ju min första kontakt med media, jag fick ju även vara reporter under en tid. Det inspirerade mig till att fortsätta, absolut. Nu är jag målet att bli fast krönikör någonstans, medger Amra när vi pratas vid.
På twitter har hennes alias "Kamrat Krastavac" närmare 2 000 följare, hon har egen podcast – "Unite the fight" – tillsammans med vännen Paula Dahlberg, och Amra är även en flitigt anlitad föreläsare. Hon pratar gärna om antirasism, feminism – och sin muslimska tro.
– Genom att vara öppen, stolt och ärlig och inte dölja vem jag är eller vad jag tror på hoppas jag kunna motverka fördomarna mot min religion. Det är bättre än att försöka tysta ned.
Förra veckan blev hon än mer aktuell – och rikskändis – efter att ha blivit ombedd att skriva en debattartikel i kvällstidningen Expressen om sin och familjens flykt från krigets Bosnien 1993.
– När jag läste om flyktingarna på tågstationen i Budapest kände jag igen bilderna. Så jag la ut ett inlägg på twitter och det dröjde inte många minuter förrän de hörde av sig och undrade om jag inte ville skriva i tidningen. Så gick det till, berättar Amra.
Så här börjar artikeln:
"För 22 år sedan satt en liten femårig flyktingflicka tillsammans med sina föräldrar på samma en tågstation i Budapest. Det är samma tågstation som flyktingarna sitter på nu. Det var vinter, kallt och den unga familjen hade ingen mat. De hade flytt ett krig, etnisk rensning på muslimer i Bosnien och väntade på ett tåg (vilket tåg som helst) som skulle ta dem till säkerhet.
Den lilla femåriga flickan var jag."
Både där, och på sina andra forum, skriver hon utlämnade och med starka ord.
– Det är en fin linje mellan ärlighet och känsloporr. Jag vill inte ha ömkan, jag vill att folk ska vakna till och blir engagerade, i det här fallet skänka pengar. Jag behöver inte empati, själv har jag klarat mig bra.
Hon stöter på de mörka krafterna i princip dagligen. För en bloggare med öppet sinne är hot och hat vardagsmat.
– Varje gång jag skriver ett inlägg som berör rasism eller politiska frågor så kommer reaktioner, ofta positiva, men det otroliga hatet från i första hand SD-anhängare kan vara jobbigt. När en börjar där kommer svansen snabbt efter.
Däremot tilltalas hon inte av de bilder på flyktingar, till exempel den lille 3-åringen Alan, som kablats ut.
– Jag har varit emot den bilden, tycker att delningen av den bidrar till en avhumanisering av offren. Vi skiljer också på västerländska offer, ingen delade bilder på de som Breiviks mördade i Norge eller de som dött under amerikanska skolskjutningar.
– Problemet är att den här pojken har släktingar någonstans som tvingas se det här och nästa gång räcker inte ens en sån bild. Då måste någonting mer groteskt till för att vi ska reagera. Det blir helt fel.
Norrköpingstjejen är tillbaka i hemstaden efter ett par år i Groningen, Holland. Där hamnade Amra i första hand för kärlekens skull, i andra för studiernas. Hon träffade sin nuvarande sambo under en resa till Rom 2008 och började året därpå en kandidatutbildning i "american studies", med fokus på USA:s roll historiskt sett.
Men det är alltså utvecklingen i Europa som hon brinner mest för.
– Min dröm är att den ska vända, att de extrema högermakter som kopplat grepp om Europa ska tappa och att alla de initiativ att hjälpa flyktingar som startats nu ska göra skillnad. Om mitt engagemang också kan bidra vore det trevligt. Men det ser illa ut nu, därför är det viktigt att göra allt man kan.