Sandra Karlsson låg lågt om sitt engagemang i SD i flera år, innan hon i lördags valdes till vice ordförande i SD Norrköping. Något Folkbladet berättade om tidigare i veckan. Som lärare och egenföretagare förklarade hon bland annat att sin tidigare ”tystnad” med en rädsla för att bli av med jobbet och få företagen skadade. Nu anser hon dock att ”tiden är mogen för mig och familjen” och valde därmed att låta sig väljas till posten – ett val hon förstod skulle göra att hon hamnade i offentlighetens ljus.
Läs mer: Sandra får tung post i SD.
Beslutet har kommenterats flitigt på Folkbladets facebooksida. De flesta ger Sandra Karlsson tummen upp och stöttar hennes engagemang, medan vissa infriar Sandras orostankar med kommentarer som ”Ok, jag hade tänkt dansa för henne, men det går fetbort” och ”SD:s politik bygger på rasistiska värderingar...Måtte hon inte agera rasistiskt i klassrummet”. Så sent som i augusti 2016 skrev vi på Folkbladet om en nyanställd mentor i årskurs fyra som tvingades bort från en kommunal skola, bland annat för att föräldrarna i klassen reagerat på att hon visat sympatier med SD på internet.
– Vi uppskattar jättemycket att hon (rektorn reds anm) tog oss på allvar. Hade hon (mentorn reds anm) stått i klassrummet på morgonen hade vi tagit vår son därifrån, sade en förälder i klassen då.
Universitetslektorer Folkbladet pratat med, menar generellt att människors inställning till de som väljer att engagera sig i, eller sympatisera med, Sverigedemokraterna ändrats under de senaste åren.
– För 10-15 år sedan fanns det nog en hel del föräldrar och kollegor som ifrågasatte om man kunde jobba i skolan om man sympatiserade med Sverigedemokraterna, säger Johan Wänström, universitetslektor i statsvetenskap vid Centrum för kommunstrategiska studier (CKS) vid Linköpings universitet och fortsätter:
– Men i dag finns nog en större acceptans och det beror nog på att beröringsskräcken gentemot Sverigedemokraterna håller på att avta, även om den fortfarande existerar. Man kan se ett samband med att ju mer rumsrena Sverigedemokraterna blir på den politiska arenan, desto mer accepteras de i andra sammanhang i samhället.
Läs mer:Här är SD Norrköpings nya styrelse.
Något som bekräftas av Niklas Bolin, även han universitetslektor i statsvetenskap men vid Mittuniversitetet, som forskat om Sverigedemokraterna under en tid:
– Att komma ut som Sverigedemokrat för bara ett par år sedan, särskilt innan partiet fanns med i riksdagen, sågs som närmast som något obskyrt eller konstigt. Men det har förändrats, även om stigmatiseringen inte är helt försvunnen. I dag har SD stöd på mellan 15 och 20 procent, och när en så stor del av Sveriges befolkning sympatiserar med partiet så minskar stigmatiseringen, säger han.
Vad tror du den här utvecklingen beror på då?
– En kombination av att man nått väljarframgångar och partiet delvis har förändrats. Partiet har gått från att vara ett extremistiskt rasistiskt parti och jobbat målmedvetet med att bli mer accepterat. På en övergripande nivå vill partiet samma sak som tidigare, men man har tagit bort det mest extrema som dödstraff och repatriering av invandrare från icke-nordiska länder. Ytterst få kan tänka sig att rösta på ett sådant parti. Men generellt står de fortfarande för nationalism, motstånd mot mångkultur och invandring, säger Niklas Bolin och avslutar:
– Det har varit en gynnsam situation för SD när övriga partier haft en liberal syn på invandring, samtidigt som det finns en så stor andel av befolkningen som är skeptisk till invandring. Då har det inte funnits något annat parti att rösta på.