Under ett mingel för ett tag sedan kom jag i samspråk med en medieprofil. Vi kommer in på anställningspolicyn på profilens företag och jag får reda på att utländskt påbrå och könstillhörighet är av stor, för att inte säga, avgörande betydelse när man söker en tjänst.
Eftersom jag är på skämthumör frågar jag om jag med min bakgrund skulle ha en chans. Jag kommer ju trots allt från en polsk släkt även om jag är född och uppvuxen i Stockholm. Dessutom är båda mina föräldrar utlandsfödda så jag borde uppfylla anställningskriterierna med råge.
”Inte en chans”, skojar profilen tillbaka, ”du är etniskt ointressant”.
Och visst, så exotiskt är det kanske inte att härstamma från ett grannland i öster.
Jag får höra samma historia från en politiker i central position. Hon är frustrerad över den uppenbara kompetensbristen i det politiska livet på grund av anställningskriterierna.
Exemplen illustrerar ganska väl hur långt identitetspolitiken gått i Sverige och hur meriter ersatts av hudfärg och etnisk bakgrund.
På SVT, (som inte är det företag medieprofilen arbetar på), har man på grund av sin mångfaldsambition infört kvantifiering. Det betyder att man tittar på efternamn, om någon bryter på svenska eller om det på något annat sätt framgår att man har utländsk bakgrund vid tillsättning av tjänst, åtminstone enligt programinköparen Helena Olsson på SVT.
Att ägna sig åt etnisk kartläggning känns inte bara olustigt. Det kan också vara en kränkning av den personliga integriteten som skyddas av både europakonventionen och svensk grundlag.
Det blir lätt fel om en person förväntas ha en viss åsikt utifrån hudpigmentet eller sin könstillhörighet eller om man utgår ifrån att alla inom gruppen tycker och tänker på samma sätt.
Här blir också krav på kvotering till utbildningar eller bolagsstyrelser problematiska; är man ute efter mångfald av åsikter eller vill man ha så många nyanser av brunt som möjligt?
Det pågår för närvarande ett intressant rättsfall i USA. där en koalition av sammanlagt 132 amerikansk-asiatiska organisationer stämt tre universitet, Yale, Dartmouth och Brown, för diskriminering av amerikaner med asiatiskt påbrå. Organisationerna stämmer elituniversiteten för att de nekar amerikansk-asiatiska studenter med toppbetyg tillträde till utbildningarna till förmån för andra minoriteter, allt för att kunna upprätthålla en ”god rasbalans”. I sin stämning av de amerikanska justitie- och utbildningsdepartementen anklagar organisationerna universiteten för att ”applicera negativa stereotyper baserade på ras-och kulturella fördomar och missförstånd för att kunna motivera diskriminering mot individer från en icke önskvärd etnisk grupp”. Det är uppenbart att kvoteringen till universiteten grundar sig på föreställningen att amerikaner med asiatisk bakgrund är en homogen grupp där alla har samma åsikter och erfarenheter.
Uppfattningen att man förväntas ha en viss uppsättning åsikter i enlighet med sin hudfärg eller etnicitet är ingenting annat än rasistisk. Riktigt virrigt blir det när samma människor som kräver etnisk lojalitet hos minoriteter går bananas när vit-makt-rörelsen entusiastiskt håller med om samma princip.
Ett samhälle står och faller med hur väl man tar tillvara begåvning och talang hos sin befolkning. Om det avgörande vid rekryteringar till viktiga samhällsfunktioner istället är etnisk bakgrund och hudfärg är vi tillbaka i ett nytt sorts privilegiesamhälle där meritokrati ersatts av etnicitet.