När Norrköpings kommun – två gånger till och med – vägrade att ställa Kerstin Johansson i kö för särskilt boende med motiveringen att hon var för frisk vände sig dottern Vivianne till Söderköping.
Där fick familjen ett positivt besked direkt – och en plats på mindre än en månad.
I går var det dags för flytt till Aspgårdens vård- och serviceboende med plats för 23 personer, gemensam matsal, stora utrymmen för umgänge och personal på plats dygnet runt. Kerstins enrummare, med kök och wc, är på 43 kvadrat där ljuset tränger in via ett stort burspråk och där utsikten inte är pjåkig.
Folkbladet fick chansen att hälsa på – just som Kerstins saker från Sågvägen i Skärblacka lyfts in av två starka karlar från Stjärnexpressen.
Lättnaden går inte att ta miste på – varken hos Kerstin eller "Wiwi", 73. Hon är naturligtvis där och hjälper till, och efter en stund dyker också Kerstins son, Göran, 68, upp. Han har bara en kort promenad när han ska hälsa på, detsamma gäller "Wiwis" son Peter.
– Ända sedan jag, i januari, förlorade en god vän jag umgicks med mycket i Skärblacka har jag känt mig ensam. Jag vill ha sällskap, förklarar Kerstin.
Det är i "Wiwis" radhus i Krokek, och inte i tvårummaren i "Blacka", som hon bott sedan i somras. Det var då striden mot Norrköpings kommun tog fart på allvar. Nu har "Wiwis" engagemang för mamma och för dagverksamheten på Gläntan i Krokek där demente make Pelle, 80, går regelbundet, blivit så uppmärksammat att hon nästa vecka blivit inbjuden till Malou von Sivers TV4-program "Efter tio".
Men i och med flytten till Aspgården i Östra Ryd, som tillhör Söderköpings kommun, är den äntligen över. Eller?
– I måndags tackade jag ja till att stå i kö för en plats också i Norrköping, för mammas räkning. Det handlar bara om att retas med dem, för att få se hur lång tid det verkligen tar innan det finns en plats för henne någonstans. Självklart kommer hon att stanna här, säger "Wiwi" i en paus med flyttbestyren.
Kerstin själv är på gott humör. Hon har fått sin första måltid ("kyckling, den smakade bra") i den gemensamma matsalen på vårdboendet och berättar med liv och lust om både det ena och det andra.
– Jag kommer att sakna boulespelet som vi hade med PRO i Skärblacka. Men kanske får vi ordna något här ute. Finns det någon plats för en bana? undrar hon.
Synen är inte längre bra ("jag har problem med gula fläcken, går inte att göra något åt") och hörseln är det också si och så med.
Kroppen må ha några skavanker, men det är minsann inget fel på knoppen.
Och så drar Kerstin historien om när hon 1939 vann en talangtävling i Folkets park med sången "En strålande vårdag i Wien" och belönades med en tennvas i pris.
– Den var så tung och det var inte så konstigt, för inuti låg 39 enkronor. Det var mycket pengar på den tiden, själv tjänade jag 40 kronor i månaden. Det första jag gjorde för pengarna var att lägga handpenning på en kappa som jag sett i en butik, berättar Kerstin.
Några ögonblick senare tar hon ton – och levererar Ulla Billquists paradnummer.
– Jag sjunger gärna på kvällarna istället för att läsa aftonbön, skämtar hon.
Se klippet här nedan.