Berättelsen om deras son kunde handla om så många olika unga människor i Norrköping. Barn som i glappet mellan just barn och ungdom förlorade en del av sin identitet, men fann en annan. Tillhörighet och bekräftelse lockar in dem i värld av kriminalitet och droger.
– Det händer inte över en natt, men det finns varningssignaler som vi inte såg i vår blåögdhet, säger Jens.
De har kommit en bit på väg nu, men de senaste åren har satt sina spår och om de genom sin berättelse kan hjälpa andra att tidigt upptäcka att deras barn och ungdomar är på glid, och på så vis hindra att fler hamnar i samma helvete, vill de berätta vad som hände dem.
– Våra grabbar har när de inte sportade varit hemma mycket, suttit vid datorn, ofta efter träningen i väntan på maten, vi visste var de var och det tyckte vi var skönt, säger Anna.
Men så kom de i den ålder när elitsatsningen kom in i bilden och sonen inte längre platsade i bästa laget. Han förlorade rutiner och vänner. Började hänga mer framför datorn och sökte sig till andra umgängeskretsar i skolan. Det dröjde inte länge förrän det började dyka upp namn som föräldrarna inte kände till, men de tyckte att det var kul att han hittat nya kompisar som han hängde med och att han kom ut lite och inte satt lika mycket framför datorn.
– Sen kom han hem och berättade att han fått sin mobil stulen och sånt kan ju hända. En gång, säger Jens.
När även den nya mobilen blev stulen började föräldrarna undra.
– Man ska lita på magkänslan, men man kan inte ha en magkänsla för något som sker en första gång, säger Jens.
Så började de se att han var rödögd, men hittade själva naturliga orsaker till det.
– Det blev en del sena nätter och han var säkert trött.
Sonen har aldrig kommit hem och luktat sprit eller varit onykter, men han började röka.
– Vad ska man säga om det? jag har ju själv rökt. Men ännu en varningssignal som vi missade var att han började rulla egna cigaretter, delade på vanliga cigaretter och rullade om dem, för att som han sa, få fler och slippa röka fimpar, säger Jens.
Så en dag när sonen börjat gymnasiet dök han upp hemma med en nyinköpt tröja.
– Support 81 stod det på tröjan, jag visste inte ens vad det stod för, säger Jens.
Men när de insåg vad det rörde sig om fick de till svar från sonen att det var för att det var Hells Angels sätt att stödja barn till föräldrar som sitter inne.
– Man blir så maktlös, de styr inte sig själva längre, de tvingas, säger Jens.
Och då är vi tillbaka till sonens stulna mobiltelefoner, mobiler som han bara skulle få tillbaka om han skaffade fram pengar, sedan om att leverera droger och så rullade det på. Tills sonen blev tagen av polis.
– Han hade både droger på sig och i sig, säger Jens.
Nu kopplades olika myndigheter in, men det fanns ingen samverkan mellan skolan, polisen, socialen eller ungdomspsykiatrin. Anna och Jens kände sig övergivna från nästan alla håll och väntan på hjälp och utredningar tog veckor och månader. Trots att de själva stötte på för att få snabbare hjälp.
– Vi önskar att det funnits ett team som direkt tog sig an vår familj, som med tydlighet sa vad som nu skulle göras. Att vi inte som det kändes, nästan helt ensamma, skulle klara av det här, säger Jens.
Det fanns de bland poliser och kuratorer som verkligen gjorde allt för att hjälpa familjen, men när samverkan inte finns där mellan myndigheterna faller mycket ändå mellan stolarna.
Anna och Jens är långt ifrån ensamma om att hamna i en situation där barnet dragits in i kriminalitet och droger, det har om inte annat visat sig när de försökt få sonen att byta umgänge.
– Vi har föreslagit både nya kompisar och kompisar från innan allt det här började, men fått till svar att vi inte fattar att de också håller på med samma skit, säger Jens.
Nu när sonen fyllt 18 år har de hamnat i ett nytt dilemma. De har inte längre rätt till någon insyn i sonens liv. Visst har tankarna funnits på att flytta, men det finns inget som garanterar att det är bättre någon annanstans. Istället har de valt att bo kvar.
– Vi vet vad han vill med sitt liv och vi kommer att hjälpa honom på alla sätt vi kan, vi kommer aldrig att ge upp. Men ytterst handlar det om vad han själv vill, bara han själv kan göra de rätta valen, säger Jens.
Fotnot: Anna och Jens heter egentligen något annat.