Nya Spiderman kan upplevas som redundant och redan gjord. Men vänta tills du får se hur den bryter med gamla stereotyper.

Senaste upplagan av Spindelmannen, "Spiderman: Homecoming", är en både utskälld och hyllad filmatisering om tonårspojken som genom ett misstag får superkrafter liknande spindlars. Även om den här upplagan skiljer sig från de andra med en fumlig och naturlig huvudfigur är den ändå av samma skrot och korn. Det är Marvel med allt vad det innebär. Det ska vara roligt, spexigt, explosivt och spännande. Filmen försöker sig på ett djup starkare än filmserien med Tobey Maguire och lite mer action än de med Andrew Garfield. Vilken som är bäst eller att föredra är mest en smaksak. I Svenska dagbladet skrev Adam Svanell en fantastisk recension av filmen där Marvel-världen jämfördes med schlager/Eurovision.

Slutsatsen att Spindelmannen äntligen hittat hem (anspelning på homecoming).

För mig personligen är "Spiderman: Homecoming" anmärkningsvärd av en helt annan orsak. Som filmkritiker behöver du ha helikopterperspektiv och jag gör i vanliga fall mitt yttersta att greppa just den synvinkeln. Vad säger helheten? Spelar otrolig teknisk kvalitet roll om den sammantagna känslan inte levererar? Var finns drivet i historien? De bästa filmerna handlar inte om detaljerna och som recensent är det också lätt att förbise dessa för den större bilden. Ur den aspekten är "Spideman: Homecoming" inte en av de bästa. Därför brydde jag mig inte riktigt om hur det skulle gå till slut. En sak är uppenbar, det kommer inte sluta med att Peter Parker mördas och skurken vinner. Men vad som slog mig under filmen och stannat kvar efter är att Jon Watts gjort en highschool-film integrerat in i en superhjältefilm utan att falla för stereotyper, normer och uttjatade skämt. Mest tydligt är succén i vänskapen mellan Peter och Ned. Två renodlade nördar som är intresserade av datorer, leksaker och djupdyker gärna. Till saken hör att Ned både är klart överviktig och av annan etnicitet än vit. Ingen driver med Ned mer än de driver med Peter, då handlar det enbart om att de inte är coola nog för diverse saker. Tendensen förekommer även hos andra karaktärer.

Till skillnad mot nästan alla sorters filmer och varenda genre skämtar ingen om Neds vikt, inte "de onda" heller. Dessutom slipper vi tröttsamma scener där den överviktiga karaktären ska äta i var och varannan scen. Neds dröm är att vara datorsnillet som hjälper superhjälten. Hans stora njutning i livet är inte ätande. Om så är fallet får vi i alla fall aldrig veta. En obeskrivlig befrielse!

Att en bagatellartad historia av ren Hollywood-stoff är där vi äntligen får en fristad från dessa trötta stereotyper är förbluffande. Att de inte gör en grej av Spindelmannens kompis kropp borde inte vara så pass förvånande.

Tyvärr har sådant blivit så standard att allt annat genererar en reaktion. Människors storlek är källa till skämt eller handling även i allvarliga dramafilmer. Och då menar jag inte sådana som handlar om faktiska problem och sjukdomar kopplade till övervikt exempelvis "Gilbert Grape". Tack Spiderman.