Den ryske författaren Nikolaj Gogols främsta bok är kanske den stora romanen Döda själar, som är en svidande uppgörelse med den ryska livegenskapen och ett korrupt samhällssystem.
Den har varit aktuell ända sedan den publicerades 1842 – men frågan är om inte ett annat av Gogols verk, nämligen pjäsen Revisorn, är ännu mer aktuell i svensk politik idag. Det är en svart fars som handlar om en man som misstas för en sträng fars, och är en både svartsynt och rolig drift med byråkrati och mänskliga svagheter.
Det som gör den aktuell just nu är naturligtvis de avslöjanden som de senaste månaderna har duggat tätt kring Riksrevisionen, och som nu har fått socialdemokraternas gruppledare Tomas Eneroth att reagera och kräva en ordentlig genomlysning av myndighetens verksamhet.
Det är hög tid, för om det finns någon verksamhet som är mer beroende av en stabil grund att stå på och ett grundmurat förtroende för professionalitet och neutralitet så är det revisionen. Vem kan man egentligen lita på, om man inte kan lita på den som är satt att granska makten?
Det är fråga om hemligt material som läckt till fel källor, om kompisrekryteringar och om biståndspengar som används i den egna verksamheten. En riksrevisor, Susanne Ackum, har redan avgått – men ju mer som avslöjas, ju tydligare blir det att det här inte är en personfråga.
Det är en fråga om integritet och organisation. För att bevara förtroendet intakt måste en organisation som Riksrevisionen vara så transparent och så pålitlig att det inte spelar någon roll vem som är dess chef eller vilka tjänstemän som är anställda; resultatet ska vara lika omutligt i alla fall.
Och just förtroendet är centralt – inte bara i revisionsbranschen, utan i hela politiken. Förtroendet är det lim som håller ihop samhället – det är vad som får oss att rösta var fjärde år, och som gör att vi utan knot rapporterar våra inkomster till skatteverket.
Därför måste riksdagen kliva fram, ta sitt ansvar och se till att inte både Riksrevisionen och politiken förvandlas till en svart fars.