Debatten om invandring och integration tar sig flera olika uttryck. En åsiktsriktning som hämtar näring från båda ytterkanterna i diskussionen är det som kallas för identitetspolitik. Individens identitet och etnicitet sätts i förgrunden. Identiteten sätter också ramar för vad olika personer kan tillåtas göra, tänka och säga.
På ena kanten rasister som bedömer individer utifrån sådant som hudfärg och födelseland. På andra kanten den sorts antirasister som dömer av vilka människor som har rätt att yttra sig om rasism utifrån sådant som individens hudfärg och födelseland.
Dilsa Demirbag Sten är en knivskarp journalist och författare. I en krönika i Göteborgsposten (31/) tar hon upp fallet med Jason Diakité (mer känd som Timbuktu) som förra året väckte stor och kontroversiell uppmärksamhet med ett spänstigt anförande om rätten att vara svensk och människa; oavsett hur man ser ut. Ett stort antal andra artister – däribland Tomas Ledin från Sandviken - hoppade på tåget. Av solidaritet med Timbuktu spelade artisterna in en film där de läste upp Jasons tal. De avslutade sitt framträdande med orden ”Jag är Jason”.
Den antirasistiska extremkanten såg rött. I artiklar och debattinlägg hävdades sådant som att ”en vit manlig artist som Ledin ska inte, enligt de dogmatiska antirasisterna, ha samma ståndpunkt som Jason Diakité. För vad vet väl Ledin om att vara invandrad och så vidare”, skriver Demirbag Sten i GP.
I DN (9/3) återger hon somliga av de kritiska reaktioner hon fått efter sin krönika i GP. Två spår i kritiken oroar henne särskilt: 1. Att ett visst åsiktsbatteri förväntas höra ihop med den hudfärg man har. 2. Att en vit heterosexuell man inte kan förstå hur det är att vara utsatt.”
Demirbag Sten konstaterar kärnfullt att ”bara idioter – de må kalla sig nazister eller antirasister – tror att ett politiskt förhållningssätt sitter i en viss hudfärg.”
Lika frankt tar hon sig an tanketråden om personliga erfarenheter som kvalifikation för politiska uttalanden. ”Sverige har numera en armé av babblare som vill problematisera och beskriva”, skriver Dilsa Demirbag Sten. Däremot verkar det vara brist på handlingskraftiga människor som aktivt vill försöka förändra och påverka.
Identitetspolitik är inte ett nutida påfund. Individ- och erfarenhetscentrerad politik hade sina företrädare långt innan dagens invandrings och hbtq-debatter.
Mängder av memoarer och biografier skildrar hur svårt och tufft det kunde vara för många välutbildade och ”bättre bemedlade” människor som sökte sig till den unga socialdemokratin i början av förra seklet. Eftersom de inte var ”riktiga arbetare” och därmed inte delade arbetarklassens erfarenheter sågs de i vissa kretsar som diskvalificerade för uppdrag inom socialdemokratin.
S gjorde tidigt upp med identitetspolitiken och vidgade sig till ett parti öppet för alla som delade samhällssyn och värderingar. Resten är historia som man säger.
Lärdomen är tydlig. Identitetsnojor skymmer sikten. Håll extremerna borta från politiken. Identitet är personligt. Politik är en gemensamhetsövning.