Här är utlänningarna som lyckats bäst i Norrköping
NORRKÖPINGDet finns lirare och så finns det lirare. Klart är att alla vill se en. Folkbladet har listat tio av Norrköpings bästa och mest lyckade idrottsimporter. Idrottsmän och kvinnor som har lämnat ett avtryck till eftervärlden och som det fortfarande snackas om i omklädningsrummen och ute i stugorna. Lirare som lever upp till myten att det faktiskt var bättre förr. Lirare som hade det där extra. Bollkänslan, inställningen, hjärtat, passionen eller sällsynta talangen.
Charles Alexander var den första amerikanen.
Men Kenny Grant var den som beredde vägen till framgång.
1980 är ett klassiskt datum för basketanhängarna i Norrköping. Det var då Hageby basket sprang hem klubbens första SM-guld.
En bragd Kenny Grant i allra högsta grad hade en stor del i.
- Jag har aldrig träffat en människa med sådan pondus. Det räckte med en blick i omklädningsrummet, säger Thomas Bjarnemar, lagkamrat under storhetstiden.
Åke Björck tog basketen till Norrköping.
I planerna att etablera ett lag som kunde slåss i sverigetoppen var Kenny Grant motorn - och den viktigaste komponenten.
- Han var ambitiös i allting han gjorde. En fruktansvärt skicklig spelare och utomordentlig idrottsman, säger Bjarnemar.
På planen var det Kennys passningsspel och skytte som talade.
Och i omklädningsrummet jänkarens ledaregenskaper.
- Han hade inga utsvängningar och ballade aldrig ur. Jag tror det är därför han blev så respekterad. Jag har aldrig träffat en spelare eller människa med sådan pondus, fortsätter Bjarnemar.
Det är också en av anledningarna till att Kenny Grant toppar Folkbladets lista. En oerhört skicklig basketspelare, en ödmjuk ledare och lagkamrat i samma person. Kenny Grant hade de där egenskaperna som de största idrottsmännen och kvinnorna har.
- Han var villig att göra allt för att vinna. Till och med sälja sin mamma, skrattar Björck.
Från sportens hemland införde han en ny dimension bland gröngölingarna i Sverige. Kenny blev efter åren i Sverige den första utländska idrottsman att bli svensk medborgare. 1982 tog han Sverige till EM för första gången.
Men till skillnad från brorsan, Kelly, blev kärleken till USA för stark. Kenny bor och jobbar som spelaragent i New York sedan många år.
Men i Norrköpings basketkretsar lever legenden Kenny Grant kvar.
Han var den första professionella basketspelaren.
Och kanske den bästa och mest betydelsefulla utländska importen Norrköping skådat.
<B>2) Eric Gundersen, Vargarna, 1987-1989</B>
1987 var det första året som man tillät utländska förare i elitserien i speedway. Vargarna lyckades knyta till sig dansken Erik Gundersen. Han var en mycket lyckad värvning.
- Erik var professionell i alla avseenden. Han lämnade verkligen ingenting åt slumpen, det kunde bara vara småsaker, ungefär som Tony Rickardsson, berättar Åke Bergström som var lagledare för Erik i Vargarna.
Dessvärre räckte inte Vargarnas övriga förarmateriel till och laget fick inga framgångar under Eriks tid i föreningen. 1988 visade Erik Gundersen klassen när han körde in sitt tredje individuella VM-guld. De första titlarna körde han hem 1984 och 1985.
- Han var också väldigt bra att ha och göra med vid sidan av banan. En trevlig kille som verkligen inte visade några divatakter. Han hade snabb reaktion och körde med god balans, säger Åke Bergström.
1989 körde Erik sin sista säsong med Vargarna. I september var han med i VM-finalen i Bradford vilket skulle bli hans sista tävling.
- Det var i en start som olyckan var framme i första kurvan där Erik skadade nacken och blev delvis förlamad, minns Åke.
Kraschen i VM-finalen blev slutet på Gundersens karriär. Han räknas som en av de riktigt stora inom speedwaysporten.
<B>3) Ranko Djordjic, IFK Norrköping, 1985-1988</B>
Två spelare har hamnat i IFK Norrköping via Röda Stjärnan. Och visst nådde både Slobodan Marovic och Ranko Djordjic stjärnstatus även med den blå stjärnan i stället för den röda på bröstet.
Ranko Djordjic hann med 73 matcher i Peking och stänkte in 12 mål. Men det är inte målspottaren Ranko Djordjic vi minns. Det är liraren, teknikern och publikfriaren. Fotbollsartistgener som han fört vidare till sonen Bojan som tillhör Manchester United.
Ranko Djordjic införde en sydländska takter på Idrottsparken.
Det för in honom på den här listan.
<B>4) Fran O `Hanlon, Hageby basket, 1975-1982</B>
Det fanns ingen trepoängslinje när Hageby erövrade basketsverige.
Det tackade Hagebys motståndare för.
Fran O ´Hanlon var en utomordentlig, tävlingsinriktad och spelintelligent basketspelare.
Och en nästintill felfri skytt.
Hans inställning att alltid ge sitt yttersta och hatinställningen till att förlora medförde att när Hageby basket klev ut på planen för att spela - då gjorde man det med hjärtat och det räcker alltid långt.
Den målinriktade O ´Hanlon kunde sätta upp mål att skjuta ett visst antal skott efter träningen och vägrade att lämna hallen förrän uppdraget var slutfört. När målet var uppnått, jagade amerikanen ett nytt.
I dag coachar Frannie Villa Nova University i USA. Tiden från Sverige kommer han alltid att bära med sig. Det gäller även alla som hade äran att få se honom spela.
<B> 5) Jevegenij "Shenka" Kuznetzov, IFK Norrköping, 1990-1993</B>
När IFK Norrköping värvade "Shenka" från Spartak Moskva fick Peking en mittfältsgigant av världsklass. Ryssen var en lysande passningsspelare, bollvinnare och ödmjuk person i ett.
"Shenka" fungerar i dag som framgångsrik fotbollstränare i Östers IF som han tog till allsvenskan för ett par månader sedan.
Kuznetzovs kvaliteter är lika omtalade som hans ritual vid straffpunkten. Vem minns inte den avbrutna ansatsen, finten över bollen, målvakten dykandes i ett hörn och bollen in i nätmaskorna i det andra?
En variant som sedemera blev stoppad av ilskna motståndare och konfunderade domare som frågade sig själva om det verkligen var tillåtet att förnedra målvakter på det sättet.
Klart är att Jevgenij Kuznetsovs insatser i IFK-dressen kommer att leva vidare bland nästa generation "experter" på Idrottsparken.
Vi är alla villiga att hålla med dem.
Det var bättre förr.
<B>6) Jason Crump, Vargarna, 1997-</B>
När Vargarna gjorde comeback i elitserien 1997 hade klubben värvat en australiensare vid namn Jason Crump. Han kom närmast från Rospiggarna och Jasons största merit då var ett JVM-guld från 1995. Redan första säsongen visade han sin höga klass och bidrog i allra högsta grad till att Vargarna som nykomling slutade på fjärde plats i elitserien i comebacken 1997. Sedan dess har han varit publikens stora hemmafavorit på Kråkvilans oval.
- Jason Crump är en väldigt bra och komplett förare som ger allt i alla lägen. Även fast alla kanske inte tror det så är han bra att ha och göra med även vid sidan. Kommer i tid, har alltid bra grejer med sig, visar alltid bra inställning och peppar alla de andra förarna i laget, säger Vargarnas lagledare Fredrik Örnerdal.
Det är inget snack om att han är den viktigaste föraren i dagens varglag.
- Det märkte vi i våras när han var borta på grund av skador. När han kom tillbaka började vi vinna igen och i år blir han ännu viktigare för oss.
Samtidigt som Jason varje säsong i Vargarna gjort bra i från sig har han även blivit bättre och bättre i GP-serien. År 2000 slutade han på fjärde plats, året efter gav han världsmästaren Tony Rickardsson en match om titeln. Historien upprepade sig även det här året. Men en vår med skador för Jason gjorde att han inte kunde ge Rickardsson en riktigt bra kamp. Det gav Crump sitt andra VM-silver. Kanske är det dags för Jason Crump att ta över titeln 2003.
- Jason har haft en sådan hög nivå i flera år nu att får han bara vara skadefri kommer han förr eller senare vinna titeln, tippar Fredrik Örnerdal.
<B>7) Brian McDermott, IFK Norrköping, 1984-1985</B>
När Janne Svensson föll för Eintracht Frankfurts locktoner, vände IFK-ledningen hoven mot England och fångade in Arsenals Brian McDermott.
Ett av klubbens bästa drag någonsin - trots att engelsmannens vistelse i Norrköping blev kortvarig.
McDermott blev snabbt en publikfavorit på Parken.
Snabb, teknisk, målfarlig och en härlig kille att ha och göra med utanför planen är minnena som lever av McDermott. Facit blev fem mål på 17 matcher men Peking-anhängarna minns också Brians inställning som på typiskt engelskt manér var att vinna varje bollduell.
T
Så jobbar vi med nyheter