Hans blivande pappa festade gärna mycket och ofta i ungdomen i Eda i västra Värmland. Pappan var också bondeförbundare/centerpartist och en vacker dag blev han väldigt förälskad i den kvinna som skulle bli Per-Åkes mor.
Modern var mycket aktiv i nykterhetsrörelsens verksamhet på orten. Hon var lite betänksam inför den uppvaktande kavaljerens drickande. Så när han försökte värva henne till bondeförbundet så kontrade hon med att han i så fall skulle gå med i nykterhetslogen. Och så blev det. Kär upp över öronen så lämnade pappa flaskan och pipan bakom sig och Per-Åke och hans tre syskon kom därför att växa upp i en helnykter miljö.
Per-Åke och jag träffades tidigare i veckan över en lunch på Joan´s i Finspång. Jag minns honom mest som en stridbar vänsterpartist och alkoholupplysare som med buller och bång hoppade av sina uppdrag i Finspångs fullmäktige 2014.
– Jag tröttnade ur helt enkelt. Efter fyra mandatperioder med uppdrag i bland annat Demokratiberedningen och Folkhälsorådet så kändes det hopplöst att ens få till en öppning för en politik som tog alkoholens risker för demokratin, för folkhälsan och för barnens uppväxt på allvar. Det blev en del ord och dokument och beslut men inget hände, sa Per-Åke Andersson.
Per-Åke är en genuin folkrörelsemänniska med ett stort engagemang. Han söker inga mesiga eller halvljumma positioner i livet. Han är absolutist och använder vare sig alkohol eller tobak. När han skulle rycka in i det militära så totalvägrade han och fick sitta en månad på anstalt
– När jag mönstrade som 18-åring hade jag inga planer på att vägra. Jag blev uttagen till underofficersutbildning på 15 månader och tyckte det var okej. När dagen kom för inryckning så hade jag emellertid blivit starkt engagerad i Fredsrörelsen och insåg att det var omöjligt för mig att lära mig att skjuta och att döda andra människor, berättade Per-Åke.
På många andra fronter har i stort sett ingenting varit omöjligt för honom. Hon involverades alltmer i IOGT-NTO: s arbete och efter studier till fritidsledare på nykterhetsrörelsens folkhögskola Tollare i Nacka så fick han frågan om han ville åka till Sri Lanka som volontär i ett projekt som svenska och norska nykterhetsrörelsen hade gemensamt?
– Jag kom till som man säger den lågkastiga byn Oori på ön Karainagar. Jag stannade i två år mellan 1977 och -79 och jag kände verkligen att jag gjorde nytta tillsammans med byborna. Vi drog igång flera projekt för att dra fram vatten och för att få lärare till barnens skola, sa Per-Åke.
1991 gjorde han sitt första återbesök i Oori. När han kom in i byn blev han fint mottagen med en smyckad paradgata där hela byns befolkning tog emot honom.
– Jag såg kvinnor peka på mig och säga det tamilska ordet för vatten. Med ögonen fulla av glädjetårar såg jag att den vattenanläggning som vi byggde 1979 fanns kvar och att barnen som förr var klädda i trasor nu stod i fina skoluniformer, berättade Per-Åke.
Han tror att hans folkrörelseerfarenheter hemifrån starkt bidrog till framgången.
– Jag envisades med att de själva skulle göra huvuddelen av jobbet; själva bli ägare av framstegen och därmed vilja vårda och sköta dem som sina egna skapelser, sa Per-Åke.
Efter arbete som distriktskonsulent för IOGT-NTO i Uppsala och Karlstad så kom Per-Åke med dotter och dåvarande fru till Doverstorp i början av 1990-talet. Den vuxna dottern bor nu i Norrköping och Per-Åke bor med sin golden retriever på Östermalm i Finspång.
Utöver sitt enträgna alkoholupplysningsarbete i Finspång och i Sverige så har Per-Åke gjort stora och framgångsrika insatser för nykterheten på flera platser i Afrika och i Bosnien. Hans engagemang är kort sagt imponerande uthålligt. Han har haft rejäl tur några gånger där ute i stora världen.
– Jag och en kompis tog landvägen hem från Sri Lanka 1979. Efter färjan till indien och så tog vi oss till Kabul i Afghanistan. Sovjets invasion var på gång och vi hann precis lämna Kabul innan staden stängdes. Vi åkte i en sliten liten Renault 4. Vi stoppades av beväpnade afghanska soldater efter en timmes färd. En soldat stal min Morakniv. Jag blev förbannad och de började fingra på sina kalasjnikovs. En officer skällde ut soldaten och gav mig kniven och gjorde mycket klart att vi - om livet var oss kärt - skulle ge oss av på direkten, berättade Per-Åke.
Livet är lite tråkigt just nu tycker Per-Åke.
– Jag har så mycket engagemang i kroppen som inte kommer ut, sa han.