Så känns ett liv därnere

Krönika Nu ska jag ta upp ett ämne som kan beröra eller ignoreras av dig som läsare. Att upplevelser av samma sak kan vara så olika.

Nu ber jag dig att gå ner på knä och krypandes ta dig fram. Det är inte så du brukar ta dig fram och det känns säkert inte bra att krypa, det gör ont både här och där. Nu är det inte för att du ska få känna hur det är att krypa jag ber dig göra detta. Det är för att du ska få känna hur det är att leva sitt liv där nere, nere bland alla ben och fötter som far fram och tillbaka. Det finns varelser som inte kommer högre upp än kanske till knähöjd på oss människor, de är vana att leva där nere och att alltid se upp mot oss, kanske till och med se upp till oss. Det är varelser som inte klarar sig utan oss och som oftast ger oss hela sitt liv utan att för det ens vilja ha ett litet ”tack”. Mot dessa varelser har vi en enorm skyldighet, det är vi som styr deras liv, det är vi som påverkar hela deras tillvaro.

Varför måste då somliga ta med sig dessa varelser i ur och skur? Nu menar jag inte när det regnar och blåser för det är egentligen inget hinder för dessa varelser, om de nu inte är lite känsliga mot att bli blöta om tassar och mage kanske. Jag menar alla dessa krakar som dras med på tillställningar där det är mycket folk, höga ljud och ibland andra saker som kan vara direkt farliga för dem. Jag tänker till exempel på marknader och andra jippon där det samlas mycket människor på begränsad yta.

Senast jag upplevde ett allt för stort antal hundar som fick beskåda ett för dem totalt ointressant skådespel, var nyårsafton. För första gången skulle jag få bevittna och uppleva den omtalade nyårspromenaden i Norrköping. Jag såg fram emot att få se alla dessa fantastiska ljuskreationer som kantade den upplysta vandringen. Det var mycket människor, mycket musik och mycket levande ljus, till och med eldar. Det är tre saker som vi människor i hög grad uppskattar, men det är samtidigt tre av hundars värsta upplevelser. Jag hade svårt att ta till mig det jag egentligen kom för att få uppleva och se, överallt såg jag hundar som hade tagits med på denna promenad. Jag vet att det kan vara som social träning för hunden att få uppleva olika miljöer och även jag tränar min hund i det. MEN, jag gör det så att han får en positiv upplevelse av det. På nyårspromenaden bland alla ben, hög musik, marschaller, till och med öppna eldar där det i blåsten for “eldflingor” mot oss som passerade, passar inte hundar in. Tänk om en sådan eldflinga hamnar i pälsen på den lilla hund jag såg passera samtidigt som oss? Jag höll hela tiden ögonen på hunden, kunde inte släppa tanken. Jag såg nog lika mycket på ljusshowen som på hundar under min promenad. Det blev min upplevelse.

 
 

Läsarkommentarer:

Så känns ett liv därnere

Nyheter från Finspång