Ett litet knack på dörren och utanför stod ett ungt par, (allt under 50 räknas som unga nuförtiden), välklädda och med vänlig uppsyn. Den här gången var det inte Jehovas vittnen utan den nya vägsamfälligheten som mjukt och fint förklarade att trädgårdens kastanjer stack ut lite för långt i gatan. Det är verkligen inte okej. På något sätt känns det väldigt bra att det spelar roll hur kastanjer växer. När man läser tidningen verkar det som att betydligt värre saker än så händer utan att någon bryr sig. Kimstad är lite som sagan om ringens Fylke där vi är hobbitarna som pysslar med små men ack så viktiga saker.

Oj, vad det växer nu! Dagen därpå gör jag min plikt och förklarar krig mot naturen. Lite motvilligt kapas några vackra grenar vars enda brott var att de sökte sig mot ljuset.

Jag är inte den ende som dödar grenar och beskär buskar. Gallergrindsläpvagnskaravanerna rullar ständigt mot närmaste miljöstation för att dumpa det gamla och ge plats för det nya.

Allt växer så det knakar. Rabarber, krusbär, jordgubbar. Mums! Kryddorna skjuter upp ur sina krukor. Men allt är inte frid och fröjd. Kastanjerna sträcker sig som sagt ut över gatan. Mystiska ogräs sveper in staketet i en grön dimma. Häcken mellan mig och fina grannarna invaderas av små träd och nässlor. Rosenbusken som var så beskedlig bara för en månad sen har blivit ett monster som tar över altanen. Den använder sina vackra blommor som alibi för taggarna. Med hjälp av blankt stål slås växtupproret ner. Mellan stenarna vid ingången trotsar växtligheten det biologiska bekämpningsmedlet. Nån som har en burk riktigt gift stående nånstans? Bara några dagar senare så är ogräset tillbaka och pekar finger åt det snälla bekämpningsmedlet.

Men det är inte bara växter som växer snabbare på sommaren. Jag tänker naturligtvis på barnen. Det är som att solen och jordgubbarna får dom att skjuta i höjden och det är härligt, men också lite vemodigt.

Lilla tjejen som alldeles nyligen lekte med sina dockhus stylar numera både sig själv och sitt rum och åker in till stan för att shoppa och hänga med kompisarna. Hon talar annorlunda, med ett större allvar. Hon har börjat planera och lever mer och mer i framtiden. Det är bra, men det finns ett litet stänk av sorg. Om några år kommer hon vara någon annanstans. Redan på god väg. Men fortfarande är sommarlovet långt, nästan oändligt för henne. Hon växer så det knakar, precis som ogräset och jordgubbarna. Därför att livet vill framåt, uppåt mot ljuset och det bryr sig inte om vägsamfällighetens växtlighetsförordning.