Tidigt på våren 2016 insjuknade Jouni i två lunginflammationer kort tid efter varandra.

– Det släppte aldrig riktigt. Jag var småförkyld även efter den sista lunginflammationen, berättar Jouni.

Den 14 april förra året upptäckte Jounis fru Carolina att makens ansikte var lilafärgat. De ringde sjukvårdsupplysningen och fick rådet att Jouni skulle dricka vatten och vila.

Artikelbild

| Ta farväl. Läkarna gav Jouni fem procents chans att överleva och hans närmaste fick ta farväl.

– Men jag blev sämre så vi åkte in till akuten på Vrinnevisjukhuset. Jag mådde hyfsat bra då, men kollapsade när vi kom fram. Mitt nästa minne är när jag vaknade upp på operationsbordet av att de klippte upp min tröja. Jag hann fråga varför de gjorde det, efteråt slocknade jag och mindes ingenting på två veckor.

Jouni, som då var 44 år, svarade inte på medicinerna och prognosen vid tillfället var att han inte skulle överleva natten. Föräldrar, nära vänner, hans fru och två barn fick komma in på kvällen för att ta ett sista farväl.

– Det var förstås hemskt allting. Helt overkligt, beskriver Carolina och sträcker fram handen mot Jouni.

Läkarna gav hans närstående Jouni fem procents chans att överleva.

Artikelbild

| Stöd. Hustrun Carolina är ett stort stöd.

– Två veckor senare vaknade jag, men orkade inte andas själv utan hade hjälp av en respirator. Blodtrycket låg på 40/30. Min första tanke var hur jag skulle ta mig ur det här och hur det skulle bli med familjen.

Jouni hade drabbats av en förkylningsbakterie, pneumokocker, som ledde till sepsis (blodförgiftning).

Artikelbild

| Klassiker. På sikt vill Jouni genomföra en svensk klassiker.

Det allvarliga tillståndet som Jouni hamnade i drog också med sig nya problem.

– Jag fick kallbrand i båda fötterna på grund av att blodet inte pumpade som det skulle. Den högra foten blir bättre och bättre och kommer att bli helt bra. Men det vänstra benet fick jag amputera i höjd med halva vaden i januari i år. Njurarna slogs ut och jag blev blind på vänster öga. På grund av att njurarna inte fungerar så går jag på dialys tre gånger i veckan. Förhoppningsvis kan jag få en njure av min mamma Sirpa, det håller på att utredas.

Just nu sitter Jouni i rullstol, men han har fått en protes.

– Att jag sitter i rullstol beror på att jag inte får gå med höger fot på grund av nervskador som håller på och läker. Sedan ska jag upp och gå, det lovar jag. Att börja jobba igen och genomföra en svensk klassiker är givet. Jag har kört Vasaloppet en gång och jag tränade mycket innan det här hände. Jag är säker på att det var min grundkondition som gjorde att jag sitter här idag.

Jouni Grönborg tar det som har hänt med en positiv attityd.

– När jag vaknade till efter amputationen var det som en befrielse. Ja, inte första timmen, då gjorde det helvetiskt ont. Men efter amputationen blev jag mycket piggare och mådde bättre. Jag blev av med bakterierna som åt av mitt skelett. Att jag fick amputera en del av vänstra benet är inte hela världen. Jag kommer att gå och springa igen.

Jouni visar bilder på hur variga och blodiga hans fötter såg ut. Att läsa dagboken som läkare, sjuksköterskor och närstående skrev under den svåraste tiden kan få den mest härdade att ta till tårarna.

– Visst har det varit tufft. Men nu är jag handikappad och jag är inte bitter. Jag har redan gjort många roliga saker och kan köra bil, leka med mina barn och renovera huset. Jag vill verkligen tacka all personal på Vrinnevisjukhuset och mina nära och kära som har ställt upp så mycket de kan. Vilken känsla det var att gå på match och se IFK Norrköping igen. Jag och mina bästa kompisar Benny Larsson och Roger Sjögren har haft säsongskort i 14 år. Benny och Roger och min familj har varit guld värda, framhåller Jouni med ett leende.