När Stefan Löfven skriver på Facebook att han anser att Hamas bör sluta med sina raketbeskjutningar av Israel – och samtidigt säger att Israel måste iaktta folkrätten – går svenska politiker och medier i taket. Miljöpartisten Valter Mutt säger att Löfven måste ”förklara sig” och förre vänsterledaren Lars Ohly drar till med att Löfven ”fördärvar” arvet efter Palme. Samtidigt skriver tidningarna om ”kritikstormen” mot Löfven. Aftonbladet har till och med publicerat en uppföljande artikel där man förklarar att han ”står fast” vid sitt uttalande.
För en oinvigd skulle det vara lätt att tro att en majoritet av alla som kommenterat Löfvens inlägg uttrycker någon form av saklig kritik. I själva verket är hela historien ingenting annat än en pressanka. Och någon ”kritikstorm” är det inte tal om.
För det första har Löfvens inlägg fått nästan 5000 gilla-markeringar. För det andra är minst en tredjedel av kommentarerna till inlägget positiva till Löfvens yttrande. Det innebär att över 6000 personer tycker att S-ledarens yttrande är balanserat och helt i sin ordning medan lite drygt 2000 personer ogillar det. Rubriken ”Kritikstorm mot Löfven” borde i rimlighetens namn alltså ha bytts ut mot ”Löfven får beröm”.
Det mest slående av allt är dock att majoriteten av kommentarerna är öppet antisemitiska och helt saknar all sans och allt vett, något som ingen av tidningarna ens nämner i sina artiklar. Läsningen är lika skrämmande som att fördjupa sig i någon av de propagandaskrifter som präglade det forna Nazityskland. Den klassiska naziretoriken, där det talas om en judisk världskonspiration och om att det var judarna som mördade Olof Palme, blandas med den retorik som används i arabvärlden. ”Hitler hade rätt om judarna, han visste att de är det hemskaste folket i världen” skriver en person. Ord som ”judesvin” och ”judejävlar” används flitigt, och i var och varannan kommentar får vi veta att Hamas är frihetshjältar och att judarna inte borde få finnas.
Ingenting av detta nämns i tidningarna. Istället kallar man de rasistiska vidrigheterna som luftas för ”kritikstorm”. Hur är det möjligt?
I en tid då rasism är på allas läppar, och Folkpartiets Birgitta Ohlsson gått över partigränserna för att utse Mona Sahlin till rasismexpert eftersom det inte finns en enda fråga som är viktigare, så ser svenska medier och politiker stillatigande på medan det hetsas mot judar som om vi befann oss i Berlin 1933. Lars Ohly brer ut sig i medierna och kläcker floskler om arvet efter Palme, men vilket arv är det han själv förvaltar, han som ser mellan fingrarna med ren nazism? Och hur är det med pressen egentligen? Vad är det för fel på journalister som kallar tusentals antisemitiska och hatfyllda kommentarer för ”kritik” och som inte ens informerar läsarna om de vidriga gifter som sipprar fram i kommentarsfältet?
Om politikerna menar allvar med att de vill stävja rasismen – och om svenska medier verkligen på allvar ”gillar olika” – så måste det bli ett slut med detta daltande med antisemiterna. Varken den klassiska naziretoriken eller det islamistiska judehatet hör hemma i en västerländsk demokrati.