12 augusti 1989 övertog Linköping rollen som Östergötlands största stad från Norrköping. Dåvarande kommunalrådet Göthe Anderson (S) blev så glad över att ha vuxit ikapp och förbi Norrköping att han tog ett glädjeskutt utanför stadshuset och framför Correns fotograf.
Bilden på det skuttande kommunalrådet pryder omslagets baksida på boken "Linköping - från industrikris till högteknologi" som Göthe Andersson presenterade på Galleri K i Linköping i går.
Jag var där.
Göthe Anderson avböjde vänligt men bestämt att upprepa sitt glädjeskutt framför min kamera i går. Jag har full respekt för det. Det har trots allt passerat ett kvarts sekel sedan den där augustidagen 1989. Höga hopp har sin tid i livet. Att skriva historiska och återblickande böcker har sin tid. Göthe Andersons glädje över sin stad är dock obruten. Stoltheten över Linköping och stadens utveckling märks på så gott som varje sida i hans nyskrivna bok.
Boken kan läsas som en berättelse om framgångsrik regionalpolitik. Stora företagsnedläggningar i slutet av 1960-talet ställde till kännbara problem för Linköpings innevånare och politiker. På en krympande arbetsmarknad stod försvarsindustrin i vid mening för ohälsosamt många Linköpingsbors försörjning. Staden härbärgerade inte minst många militära regementen och övningsförband som statliga försvarsutredningar ständigt kastade lystna nedläggningsblickar på. Göthe Anderson och hans kollegor i rådhuset lyckades få med sig den dåvarande regeringen på att ge Linköping statligt lokaliseringsstöd för att utveckla nya verksamheter.
Det var "vändpunkten" skriver Göthe Anderson i sin bok. Det ena gav det andra. Motorn i vändningen var Linköpings universitet som invigdes i maj 1975. "Teknikbyar" etablerades och växte ut till Mjärdevi Science Park där idag ungefär 6000 människor arbetar i drygt 250 företag. 1986 kom Hälsouniversitetet och drog sitt strå till Linköpings förnyelsestack. Statliga beställningar till Saab genererar tusentals kvalificerade arbetsplatser.
Göthe Anderson var kommunalråd och Linköpings "starke man" mellan 1972 och 1991. På Galleri K i går var stora delar av hans gamla nätverk församlat. Här var ett par landshövdingar, en fyrstjärnig överste, pensionerade chefer från Saab och universitetet, forna kommunalråd och avgångna kommunchefer. Ingen i församlingen var i skuttåldern precis. Nutida och yngre Linköpingsbor borde dock kosta på sig ett och annat glädjehopp av tacksamhet för vad Anderson och de andra "gubbsen" åstadkom för Linköping på den tiden då industrikrisen höll på att knäcka stan.