Röda bönor spelar ihop igen - efter 21 år
I dag, på den internationella kvinnodagen, återförenas sjuttiotalsbandet Röda Bönor för en dag. Senast gruppen stod på scenen ihop och gjorde en offentlig spelning var 1981. Så här såg de ut 1976 - när bönornas andra skiva släpptes. FOTO. KAYA ÅLANDER
Foto:
- Vi hade ett politiskt budskap, men vi var ganska elaka också, skrattar sångerskan Kaya Ålander. Väldigt få grupper skrev låtar med den typ av humor som vi hade. Det var nästan som politisk stå upp-komik.
- Vi sjunger inte längre den sång som handlar om att få fri abort. Men vi skulle kunna åka till Irland och sjunga den. Där är den tyvärr fortfarande aktuell.
Röda Bönor och bland andra Strula med Sigrid spelar i samband med vernissagen av utställningen "Kärlek, makt och systerskap". På Röda Bönors repertoar står till exempel "Sången om Ann-Marie", den italienska arbetarvisan "La lega", "Vi ska gå ut tillsammans systrar", arbetarvisan "Murarhantlangerskornas sång" från 1881 och "Sången om sexualmyterna".
- En av tjejerna har halsfluss, men vi hoppas ändå kunna sjunga "Åh Carol", säger Kaya.
Är det för lite budskap i dagens musik?
- I rapen tycker jag att jag hört ganska mycket schysst. Den har ofta ett politiskt budskap, men om vi talar om ett kvinnopolitiskt budskap är det en annan sak. Det får vi leta länge efter... Men det ska bli oerhört spännande att höra "Strula med Sigrid" som sägs skriva musik i vår anda.
Konserten i kväll blev snabbt slutsåld och Röda Bönor har fått kultstatus. Hur känns det?
- Ibland när jag har sagt att jag var med i Röda Bönor har jag fått höra: "Ni är ju kult!". Marianne Giselssons dotter berättade att det fanns en fan club på nätet och då hon blev hon förstås jättenervös inför spelningen. Men jag tänker inte på att vi har kultstatus och har svårt att förstå det. Det är nog inom vissa kretsar som folk känner till oss.
- Men på 70-talet spelade vi för utsålda hus. Men inte alltid, när vi spelade på ett discotek i Tranås ville publiken att vi skulle sluta för de ville mycket hellre ha disco. Vi hade hemskt roligt åt det, men det var lite pinigt när vi var där.
Röda Bönor upplöstes 1981, när Kaya Ålander flyttade från Lund till Stockholm för att studera musik.
- Under 1980-talet var intresset för proggen liten. Då vändes blicken mot individen och företagsledare blev mer intresserade av sin egen välfärd än företagets välfärd. Men det är skönt att det kommer en generation som tycker att vi inte är skapade för att se enbart till vårt eget. De återupptäcker också proggen.
Kaya Ålander berättar att Röda Bönor inte nämns i Håkan Lahgers nyutkomna bok "Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall".
- Det är konstigt med tanke på att vi på 1970-talet sålde mest efter Hoola Bandoola Band. Jag tror det handlar om att vi inte bodde i Stockholm, utan i Skåne. Det är mycket som saknas i boken och när man upptäcker det blir man förbannad.
Varför återuppstår Röda Bönor?
- Någon av bönorna kände någon som kände någon som ville att vi skulle spela. Men vi återuppstår bara tillfälligt. Vi håller inte för att sätta igång och spela igen. I dag är det bara jag som jobbar professionellt med musik. De andra jobbar med annat och har svårt att komma ifrån för att spela.
Böngroddarna har vuxit upp och arbetar numera som språklärare, docent, forskningschef och förskollärare. Till Norrköping i kväll kommer Charlotte Adlercreutz-Carlsson, Mona Eklund, Marianne Giselsson, Ann-Britt Kronlund, Gunilla Szemenkar, Kaya Ålander, Eva Westerberg och Pia Arenhild. Kaya är jazz- och vissångerska.
- Jag sjunger fortfarande våra sånger när jag uppträder. Många vill höra sånger som "Det ska bli slut på rumban". Den tycker folk är väldigt rolig och det är den ju.
Så jobbar vi med nyheter