Håkan Bråkan är en befrielse
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Allt detta är säkert sant. Men efter att ha genomlidit julkalendrar med Lillstrumpa och Syster Yster, berättelser från gamla tider på en stentråkig gård, vuxenroliga Albert och Herbert och klisterstjärnbilder med grekisk mytologi som tema har jag ju förstått att det inte alltid är så lätt att få till det. Antingen blir det för tråkigt och svårt för de små barnen eller så blir det för larvigt för de stora. Balansgången mellan sensmoral och förebilder å ena sidan, och underhållning och identifiering för barnen å andra sidan, är svår.
En befrielse
Det jag har sett av årets Håkan Bråkan är en befrielse jämfört med flera av min barndoms julkalendrar. En superhjältegrabb som inte har det så bra ställt och vars mamma är utbränd är i alla fall ett angeläget tema. Lättare för många barn att identifiera sig med än Herkules och hans stordåd. Visst, jag är vuxen och borde kanske inte få tycka till, men jag tar mig friheten att göra det ändå. De flesta av julkalenderns vassa kritiker är väl också vuxna?
Om konst brukar det sägas att den måste beröra för att vara sevärd. Jag tror att det är ungefär samma sak med barnprogram. Är man tillräckligt stor för att förstå "sexismen" eller det "politiska" i Håkan Bråkan är det väl ett utmärkt tillfälle att efter programmet diskutera det med mamma och pappa. Jag undrar om de föräldrar som upprörs över Håkan Bråkan intar samma stränga hållning inför tecknade serier där de slår varandra sönder och samman med stora träpåkar eller spränger varandra i luften med dynamit. Vad har de förresten för inställning till uppnosiga Pippi och självupptagna Karlsson på taket?
Vuxnas ansvar
Långt ifrån alla barnprogram är perfekt pedagogiskt uppbyggda eller fulla av förebilder. Inte ens de som hyllas mest. Men för den sakens skull behöver de inte vara skadliga för barn. Barn klarar faktiskt av en hel del, bara det kommer i lagom doser. Det är de vuxna och deras närvaro det hänger på. De måste titta tillsammans med barnen i bland och förklara det som är svårt att förstå eller det som är läskigt och ledsamt. Annars är det förstås sant att barn och TV i kombination innebär en risk.
Särskilt de senaste åren när tillgängligheten till kanaler som sänder barnprogram i princip dygnet runt har ökat måste det vara lätt hänt att föräldrar låter TV:n bli barnvakt alltför ofta. När vansinniga jakter, laserpistoler och dynamitsprängningar blir barnens huvudsakliga intryck under dagen och det finns för lite verklighet att sätta i relation till det som sker i rutan blir det naturligtvis ett problem.
Lätt vara moraltant
Det är lätt att vara moraltant och fördöma TV:n som barnvakt i teorin. Det är inte lika lätt att följa upp sina egna råd i praktiken. Därför är det tur att Pingu finns. För den förälder som inte upptäckt denna lilla glada pingvin med sin tålmodiga mamma och sin brevbärarpappa (som stickar!) är ett videoband med honom ett bra julklappstips. Pingu är så otroligt pedagogisk att han fungerar både som inspirationskälla för föräldrar och barnvakt en stund mitt i det värsta julstöket. Han skulle nog till och med klara pressen som julkalender. Kanske något att driva inför nästa år?