Striden om partiledaren är endast i mycket begränsad mening en ideologisk fight med höger/vänsterdimensioner. De partidistrikt som kraftigt motsätter sig Dambergs kandidatur lever kvar i de tider då Mikael Damberg hade en stenhård strid med Skånes Luciano Astudillo om ordförandeposten i det Socialdemokratiska ungdomsförbundet. På den tiden var Astudillo väldigt mycket vänster för att vara Socialdemokrat. Jag hade en del med honom att göra på den tiden så jag vet. Jag stördes inte särskilt mycket av det. Skånes SSU-distrikt var väldigt mycket vänster på den tiden. Man blir som man umgås som bekant. Jag uppfattade framförallt Luciano Astudillo som en klipsk och begåvad ung man med framtiden för sig.
Söndagskrönika
Vilket han också har bevisat. Han kom över den snöpliga förlusten, blev invald i riksdagen och har gjort många goda insatser för Socialdemokraterna som talesperson i arbetsmarknads- och företagsfrågor.
Av outgrundliga anledningar placerade Skånes partidistrikt Astudillo långt ner på röstsedeln i riksdagsvalet 2010. Numera är han f d riksdagsledamot. Och en Socialdemokrat i framkant på partiets mittfåra. Han kommer förhoppningsvis att dyka upp i rikspolitiken igen.
Huruvida Mikael Damberg var särskilt mycket ”höger” under sin SSU-tid; det kan jag inte uttala mig om. Jag förhåller mig dock skeptisk till dylika påståenden. Socialdemokraterna har en liten vänsterfalang. Det vet alla. Det innebär emellertid inte att resten av partiet skulle bestå av en högerfalang. De allra flesta är kort och gott Socialdemokrater av lite olika skrot och korn. Jag har gjort lite research på Dambergs ordförandetid. Inget anmärkningsvärt kom fram i min undersökning. Mikael Damberg propagerade vad jag vet t ex inte för skattesänkningar, privatiseringar eller medlemskap i Nato. Däremot fick han försöka hålla emot när vänsteristiska ungdomar ville driva igenom för Socialdemokratin rätt så aparta beslut. Det gör honom inte till en högerman. Det gör honom till en typisk Socialdemokratisk ordförande.
Hur som helst är det absurt att bedöma Mikael Damberg utifrån vad som skedde och inte skedde under den stormiga tiden i ungdomsförbundet. Nu är nu. Då är då. Ungdomar växer upp. Får nya livserfarenheter. Kommer in i andra politiska sammanhang.
Vilket Mikael Damberg och de flesta andra har gjort.
De partidistrikt som ännu är lite ljumma och avvaktande till Mikael Damberg styrs inte av höger/vänstergrubbel. Många av distriktsledarna känner inte till Damberg särskilt bra. De funderar på om han ska hålla måttet. På ett personligt plan känner de sig mer trygga med partivänner som Thomas Östros och Sven-Erik Österberg. Östros och Österberg har varit med i elden under längre tid och på mer centrala positioner än vad Mikael Damberg har varit.
Det finns också partidistrikt som helst skulle vilja se en partiledare som inte är Stockholmare. Socialdemokraterna går knackigt i Stockholm; kanske vore det bättre med en ledare från de regioner där S fortfarande vinner val?
Som alltid i sådana här sammanhang är det många som funderar på vad som ska hända med ”mig själv” om Mikael Damberg blir vald till ordförande? Får den och den vara kvar som talesperson för det eller det? Hur blir det med ”vår” ledamot i verkställande utskottet; får hon eller han vara kvar? Om Damberg blir vald; vilken partisekreterare vill han ha?
Just nu pågår förhandlingar och diskussioner mellan Dambergs läger och flera partidistrikt. Pö om pö kommer distrikten att ansluta sig till hans kandidatur. När tiden är mogen kommer valberedningen att sätta ner foten.
Det har riktats mycket kritik mot hur Socialdemokraterna sköter sitt partiledarval. Självklart finns det saker och ting som kan sköts bättre. I grunden tycker jag dock att det är sunt att S tar god tid på sig och funderar igenom saker och ting grundigt och noga. Det ligger mycket i potten. Ska partiets ökenvandring komma till ett slut inom rimlig tid så vill det nog till att nästa partiledarskott sitter mitt i tavlan.
Personligen tror jag att Mikael Damberg kan bli ett lyckoskott.