I torsdags kväll slängde jag ett öga på programmet Debatt i SVT. Ett slags revolutionsromantisk freak show drog fram i rutan. Jag har inte varit med om något liknande sedan jag i mitten på 1970-talet som ordförande för SSU-klubben på Jära Folkhögskola debatterade med företrädare för de åtta vänstergrupperingar som utgjorde skolans politiska miljö. Avstamp för debatten var händelserna i Egypten där massdemonstrationer satt en diktatorisk regim i gungning. En man som heter Andreas Malm spottade ur sig revolutionära fraser med något vilt i blicken. Den gode Göran Greider var mer nyanserad. Ingen kunde dock ta miste på hans glädje över den revolutionära kontexten. Ett antal svenskegyptier försökte förgäves bredda och nyansera diskussionen. Uttryckt oro för vad som skulle komma efter Mubarak och ängslan för vad det Muslimska Brödraskapet skulle kunna hitta på viftades bort med fradgande revolutionspatos.
Denna Andreas Malm har utvecklat sina tankar i Aftonbladet. Den 1 februari skrev han att det som utspelar sig i Egypten enbart handlar ”om något från västerländska medier så bannlyst som arbetarkamp, antänd av privatiseringar och flexibiliseringar”. ”De arabiska massorna visar vägen”, slog Malm fast.
Aftonbladets kulturchef är inte sämre hon. I sin tidning har hon med fetstil deklarerat att ”det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags”.
Visst; man kan skratta åt det och vända blad. Vilket väl de flesta gör. Det imperialistiska draget i vänsterikonernas fraseriraseri förtjänar dock att uppmärksammas. Egypten och dess folk är bisak i handlingen. Revolutionen och socialismen är allt. De modiga demonstranter som av en rad olika skäl – arbetslöshet, korruption, polisförtryck, hunger, religionspolitik, medborgerligt kurage, mm – har dragit ut på gatorna blir liksom ockuperade av testuggande och högavlönade romantiker i väst.
Det är trist.
Egypten blir förhoppningsvis av med sin diktator. Än mer förhoppningsvis lyckas de organiserade delarna av oppositionen bilda någon form av övergångsregering som kan börja en mödosam väg mot sociala och politiska reformer. Som får igång företagsamheten, reformerar polisen och som kommer till rätta med de värsta skevheterna och orättvisorna i samhället. Västvärlden bör ge allt tänkbart och lämpligt stöd åt Egyptens förvandling. Egyptierna betackar sig nog för råd från övervintrande revolutionsromantiker från Nordpolens gränstrakter.
I torsdags lyssnade jag även på programmet ”Östgötabänken” i radio Östergötland. Folkbladets chefredaktör Christer Sandberg deltar regelbundet i programmets panelsamtal. I torsdags diskuterades Egypten.
Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.
Christer Sandberg är ingen svuren Israelfantast. Han kan vara djupt kritisk mot andra delar av Israels uppförande och politik i regionen. Men det hindrar honom inte från att se det uppenbara. Arabvärldens länder är mer eller mindre hårda diktaturer. Israel är den enda demokratin i trakten.
De arabländer likt Egypten som nu av allt att döma är på väg att befria sig från sina diktatorer bör således kolla in Israel mer än vänsterfrasmaskiner i väst. Att bygga en demokrati är på många sätt en Sisyfosarbete¸ det blir aldrig färdigt. Grundstenarna måste läggas stabilt. Demokratiska institutioner, medborgerliga fri- och rättigheter, ekonomiska institutioner, rättsliga institutioner och institutioner för val och öppenhet kan aldrig hoppas över.
Arbetarkamp och klasskamp är dock överhoppningsbara storheter.